Än är inte faran över
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla epokbegrepp är naturligtvis konstruktioner som historiker använder för att försöka se linjer och övergripande drag i historiens myller av detaljer.
Sådana försök att reducera komplexa historiska skeenden till enkla och formelartade beskrivningar har postmodernistiska historieteorier gjort nästan rent hus med, på gott men också på ont. Naturligtvis ligger skeendena för nära oss i tiden, men nästan inga försök som gjorts för att bedöma den politiska situationen i Europa efter 1989 har lyckats.
Detta ställer också till med problem inom den europeiska säkerhetspolitiken. Wilhelm Agrell visar i sin senaste bok Det europeiska korthuset att experterna var överens om att de konflikter som bröt ut på Balkan och Tjetjenien efter murens fall var marginella avvikelser från en process som skulle leda till fred och demokrati. Vad som hände sedan vet vi - flyktingströmmar, etnisk rensning och en rad mänskliga tragedier.
Freds- och konfliktforskarna har också fått ta med etniska konflikter i sin analyser. Under det kalla kriget ansågs de vara något som uppträdde bortom den moderna världen och studerades snarare av antropologer och historiker.
Inte bara krig utan också ekonomiska chockterapier i öst spädde på det mänskliga lidandet. Önsketänkande ersatte realistiska bedömningar av hur övergången till marknadsekonomi skulle gå till, vilket bland annat ledde till att den organiserade brottsligheten i Ryssland snarast utvecklades än motades i grind.
Är de många och svårartade europeiska konflikterna under 1990-talet bara tillfälliga och ett snart passerat övergångsstadium i Europas säkerhetspolitiska utveckling? Nej, menar Agrell. Även om framväxten av politiskt och ekonomiskt samarbete nått en nivå där hot om att använda våld framstår som en anakronism, är väst sämre förberett än vad man utger sig för. Trots att västvärldens ledare hävdar att Kroatien och Bosnien var väckarklockor är det europeiska säkerhetssystemet inte särskilt funktionsdugligt. I stället vilar det på en illusion om den egna förmågan att kunna kontrollera utvecklingen och förhindra uppkomsten av nya kriser.
Övergången från det kalla krigets bipolära ordning till Pax Americana kan innebära att vi är på väg in i en historisk epok där större påfrestningar och faror än det föregående decenniet väntar. Kosovokriget 1999 var en vattendelare för den säkerhetspolitiska situationen i Europa. Förutom att FN:s säkerhetsråd förbigicks av USA och dess allierade ifrågasattes också vissa folkrättsliga axiom öppet. För första gången uppträdde NATO som en militär aktör i Europa. Diskussionerna om huruvida kriget var "rätt" eller "fel" överskuggade de säkerhetspolitiska konsekvenserna.
Att vi behöver ett säkerhetssystem tycks alla de viktigaste aktörerna (USA, NATO, EU, FN) vara överens om, men inte om hur det skall se ut. "Oförmåga" är ett av nyckelorden i Agrells skildring av det senaste decenniets säkerhetspolitik. Kan vi inte hantera den nya säkerhetspolitiska situation som uppstått efter muren och Balkankonflikterna riskerar vi nya krig och nya mänskliga umbäranden. I Det europeiska korthuset visar Wilhelm Agrell detta med all önskvärd tydlighet.