28 dikter från 1 000 år
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Varför gjorde hon inte det?
I stället valde hon det urblekta "Håll mun för guds skull låt mig vara kär" för inledningsraden till Donnes dikt Helgonförklaringen. Den är hennes val till antologin Dikter från tusen år. Så heter FIB:s Lyrikklubbs Årsbok 2000.
I den väljer Lyrikrådets tjugoåtta medlemmar var sin dikt från de senaste tusen åren. Björn Håkanson, antologins redaktör, betonar omöjligheten i en sådan uppgift. Och tänk själv! Vilken hopplös knipa skulle inte ett sådant val försätta en i.
Dikter från tusen år kan inte läsas i svit. Då faller man snart i Morfei armar av ren utmattning. Men gör punktvisa nedslag och återvänd gärna flera gånger till var och en av dikterna och dess kommentarer och jag lovar er inte bara en repetitionskurs i en rad av världslitteraturens diktkändisar som Shakespeares Vara-monolog ur Hamlet, Stagnelius Suckarnas mystèr, Tegners Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820, Poes Korpen och Ekelöfs Eufori.
Nej, ni kan också få inblick i mer okänd poesi och till och med i författarskap i vardande.
För att vara uppriktig förvånar det mig att så många av de dikter som bankades in i oss, när vi nötte skolbänken, finns med bland de utvalda. Eller beror det på just detta, ett de tidigt kom in i läsarnas medvetandesfär, den gången gjorde starkt intryck och sen dess bitit sig fast. Av kommentarerna, som beledsagar de flesta av antologins tjugoåtta dikter, anar man ibland modermålslärarnas makt över sinnena.
Men låt mig lämna allmängodset och istället lyfta fram några av de dikter som starkast talat till mig.
Dit hör Randall Jarrells (1914-1965) The Death of the Ball Turret Gunner, vald av Bengt Nerman. Rubriken betyder Kulspruteskyttens död. En "Ball Turret Gunner" satt hopkurad och skyddslös i en plexiglaskula under de flygande fästningar med vilka amerikanarna angrep Tyskland under andra världskriget.
Dikten är den enda i samlingen som inte översatts till svenska. Den är kort nog att återges i sin helhet:
From my mothers sleep I fell into the State,
And I hunched in its belly till my wet fur
froze,
Six miles from earth, loosed from its dream
of life,
I woke to black flak and the nightmare
fighters.
When I died they washed me out of the
turret with a hose.
Bengt Nerman berättar hur raderna berört honom. Man möter denne unge pojke, som knappt vuxen blev statens egendom som soldat, skötte sitt uppdrag tills den dag han prickades av luftvärnseld och spolades ut ur sin plexiglaskula med en vattenslang. Då hade han redan förlorat sin dröm om ett liv.
Nerman skriver:
"Den handlar om det jag fruktat mest: att tvingas dö utan att ha levat."
På samma sätt som Bengt Nerman relaterar sig själv till den dikt han valt gör också andra.
Med poeten Gösta Friberg får man företa en resa till navaho-indianerna på en högplatå väster om Santa Fe. Han ger läsaren inblick i de märkliga sångcykler, stundom kopplade till sandmålningar, som under århundraden används av dessa indianer för att läka själslig obalans. De traderades muntligt av medicinmän och kunde ta ända upp till nio dygn att framföra.
En magisk formel ur en skapelsesång är Gösta Fribergs val till antologin. Den börjar:
Sänk dina fötter i frömjöl
Sänk dina händer i frömjöl.
En underbar bekantskap inbjuder Björn Håkanson till, nämligen den tyske författaren Christian Morgenstern (1871-1914) och dennes dikt Månlammet (med kommentar).
Månlammet består av fyra treradiga strofer. Dem låter Morgenstern en påhittad kritiker, benämnd Jeremias Mueller, Dr phil, analysera sönder och samman.
Björn Håkanson bekänner hur skammen översköljde honom när han första gången konfronterades med det kommenterade Månlammet:
"Det är hemskt, för att inte säga förödande, att finna sig med sådan perfid perfektion parodierad."
Läs Månlammet och läs Håkansons text!
Läs också vad kritikern, radioproducenten och författaren Jan Olov Ullén får ut av Rabbe Enckells fem rader långa dikt En fågel virkar.
En fågel virkar fina melodier
i vit luft.
Det glimmar blankt
och en blå tråd
hänger stum i luften -
Den tunna blå tråden leder honom till den spanske prästen och kännaren av arabisk litteratur Miguel Asin y Palacios. Denne har skrivit om Dantes Gudomliga komedi och enligt Ullén "med fullkomligt bedövande bevisning" gjort klart att Dante hämtat mycket av sitt stoff ur islamska källor. Dantes uttolkare har emellertid valt att blunda för detta faktum.
I FlB:s Lyrikklubbs årsbok 2000 lyfts det nu fram och kopplas genialiskt till Rabbe Enckells blå tråd som har sin motsvarighet i de islamska källor Asin redovisar. Där är den en bro mellan jord och paradis, "finer than a hair". Så kan man ju också uppleva den enckellska fågelsången som bär från det jordiska in i det himmelska. Jan Olov Ullén är väl medveten om att tolkningen får stå för honom själv och att Rabbe Enckell måste lämnas utanför hans teorier. Ända undrar jag om det inte är just så här en litterär kommentar skall vara, när den är som bäst: djärv, okonventionell och späckad av intressanta upplysningar. Björn Håkanson har skrivit förord till Dikter från tusen år. Där presenterar han treklövern Lyrikrådet, FIB:s lyrikklubb och Lyrikvännen, bildade 1954 med stark folklig förankring. I dag är bara en av Lyrikrådets medlemmar direkt knuten till folkbildning, nämligen folkhögskolerektorn Stewe Claeson.
Björn Håkanson lyfter också i sitt förord fram den dikt kritikern Marie Lundström valt till Dikter från tusen år, nämligen Lars Mikael Raattamaas, född 1964, Barnen som flyter. Den var så färsk att den inte ens fanns i bokform, då hon gjorde sitt val. På mig gör dikten intryck främst genom slutstrofen som visar något så ovanligt som en vild tilltro till framtiden. Låt mig sluta där:
Vill du ha skog? Det finns skog
Vill du ha vägar? Det finns vägar
Vill du ha ett hem? Det finns hem
Vill du ha kärlek? Det finns kärlek
Nu? Räknar ni nu?
Låt inte mig störa (Ljuset är
redan varmt)