Jenny Wilson och Norrköpings Symfoniorkester
Lördag 15/3
Louis De Geerhallen
Betyg: 4
Jenny Wilson, med sitt synthiga, egensinniga sound, ville utforska elektronisk musik i samklang med symfonisk musik. Valet föll på dirigenten Hans Ek, med sin mångfacetterade bakgrund.
Konserten tar sin början i ett vemodigt intro där stråkarna dominerar. Jenny Wilson entrar scenen och hennes skarpa stämma far ut över konserthallen. Den griper tag, borrar sig in. Wilson har aldrig fallit för det lätta, aldrig någonsin varit mainstream. Inte nu heller. Kan det vara därför publiken endast består av cirka 400 personer? Antalet bidrar till den något platta stämningen, trots att leveransen från scenen är storslagen.
Efter ett par låtar från tidigare album som Ghost Station och University of my soul berättar Jenny Wilson hur magiskt det är att stå intill symfoniorkestern och tryggt att ha dem bakom sig. Styckena avlöser varandra, går in varandra. Uttrycket rymmer många känslor; sorg, vrede, ensamhet, utsatthet, rädsla. Hotet finns där. Wilson berättar att många av låtarna kommit till som en ventil efter ett personligt trauma och detta lyser genom rösten och symfonins vågor. Skickligt ljuder hjärtslagen, blodet forsar genom kroppen, smärtan tar vid. Vid ett tillfälle lägger sig Wilson ned på scenen, som slagen. Men hon reser sig, strävar, kämpar. I låtar som March 18th och Loved återkommer mer klubbinslag. Sådant sound som fick Jenny Wilson att nå hela tre grammisar under 2013.
Den nya plattan som arbetas fram blir Wilsons sjätte i ordningen. Kanske bemöts den på samma sätt som hennes tidigare framgångar. Unikt är det, spännande och suggestivt, därom råder ingen tvekan. Jenny Wilson räds inte att bryta gränserna, att uttala, att utmana.
Åhörarna i Louis De Geerhallen tackar med stående ovationer. Hur musiken tas emot av en bredare publik återstår att se.