Den stora massan rycker på axlarna och stannar hemma. Men vi som var på plats fick en rejäl lektion i heavy metal. För Manowar överraskar med att inte bete sig som ett gäng gubbar ute på en sista vända. Första timmen av konserten avlöper i ett rasande tempo. Utan onödiga pauser för återhämtning river jänkarna av såväl gjutna favoriter som gamla udda låtar. Till och med Joey DeMaios obligatoriska bassolo är kort och koncist.
Som enda egentliga paus håller Joey DeMaio ett tal om hur viktigt det är för dem att komma till Norrköping och spela för första gången. Vi ska väl kanske inte kräva att han ska komma ihåg att de var i Himmelstalundshallen för 18 år sedan. Ett riktigt sömnpiller till konsert vill jag minnas.
Annat är det i den intima stämningen på Arbis. Andra halvan av konserten blåser på i samma tempo och jag förvånas ånyo av hur många klassiker bandet hinner rada upp. Det är också skönt att det inte är tjejtjusarna Manowar som kommit till stan för att ragga. Fullt fokus ligger på heavy metal och bandets krigartema. Kampen mellan indianerna och den vita mannen, vikingarnas plundringståg och framförallt hårdrockarens kamp mot oförstående töntar avhandlas.
Joey DeMaio är tyvärr en riktig träbock som helst häckar långt in på scenen, men sångaren Eric Adams lyser desto mer. Inte nog med att han sjunger bättre än någon kan begära, han har även ett spjuveraktigt leende på läpparna som är så skönt att titta på. Andra band spelar, Manowar dödar fördomar.
Fotnot: Det blir ingen bild från konserten då Manowars representanter inte godkände fotograferande press.