Absolut, tonerna sitter rätt hela tiden. Ingen har en sådan egenartad röst som Darin. Det förstod Idoljuryn redan 2004 när han var 17 år. Men det var mer som överraskade: dansen, scenspråket, den lite mystiska killen som skapade magi så fort micken sattes i handen på honom. Sedan dess har Darin levererat hits efter hits.
Norrköpingspubliken, som knappast har affischer på Darin i sitt tonårsrum eller ger ifrån sig gälla skrik, avvaktar i början. Inledningsvis höstbilder och nedtonat gult ljus till låten "Göteborg". Från höst, till vinter med snöflingor och krispigt ljus och vidare till våren får vi följa med Darin.
Efter flera av låtarna på svenska känns det uppfriskande med "Lovekiller" och "Microphone". Längst applåd får låten "Tänk dig". Texten handlar om alla människors rätt till fred och frihet. Jag gillar att han vågar vara politisk, också ett mognadstecken. Men genom konsertens gång är det något som saknas.
Tiomannaband med stråkar och cello är vackert. Det är organiskt, det Darin söker. Men vi som sett honom sedan han på darriga ben gjorde entré i tv-rutan, växte vidare och vågade ta ut svängarna röstmässigt och fysiskt, längtar efter att se en glimt av detta. Inte en rock och hatt, inte en långdragen melankoli som blir mer höst än vår.
Rösten är stor, den är hela styrkan tillsammans med de känslosamma texterna och det visuella. Publiken jublar efter sista låten som givetvis är "Ta mig tillbaka". Men jag önskar mig en tidsresa, då vi får se alla delar av Darin.