Värmande sydamerikanska rytmer
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla musiker har ett speciellt förhållande till sitt instrument. I Celia Lindes fall får hon en känsla av att gitarren utgör en förlängning av henne själv, att resonansen överförs till den egna kroppen. Gitarren blir en varelse med ett eget liv.
Kammarseriens trogna publik, som på måndagskvällen kom in från kylan, belönades rikligt med värmande sydamerikanska rytmer och klanger. Med elegans och glöd spelade Celia Linde spanjoren Isaac Albéniz Asturias Leyenda. Virtuost växlade hon klangfärger i denna andalusiska musik, bearbetad av André Segovia.
Engelsmannen Michael Berkeley fick bidraga med stilla, meditativ musik från vår egen tid i Sonat i en sats.
Turkiskt orientaliskt klingade italienaren Carlo Domeniconis Koynbaba, som i fyra satser beskriver naturen, herden och en helig man på den turkiska landsbygden. Här bytte Celia Linde gitarr, redan omstämd i rätt tonart. Hon har två förnämliga Humphrey-gitarrer.
En sonat för gitarr opus 47 från 1976 av den argentinske tonsättaren Alberto Ginastera är närmast neoklassisk musik. Han påverkades av Stravinsky och hämtade sina rytmmönster från folkmusiken. Här fanns en av konsertens höjdpunkter med en fantastisk fingerfärdig Celia Linde. Indianfolkens musik, Pampas, även Wagner, samt slagverkseffekter blandades i denna intressanta komposition.
En egen komposition, Highway to the Pacific, skrev Celia Linde 1986. Här kombinerar hon nordiskt ljus med latinamerikanska färger och avslutar med en medryckande Saloa.
Jazzmusikern Thiago de Mello skrev efter en översvämning Lago do Janauc blues-artad och skön. Luis Bonfas Xango med upprepad bas-slinga dansade glatt fram.
Den mycket begåvade Celia Linde avslutade konserten med en hyllning till fransmannen Django Reinhardt, den förste verkligt betydande jazzmusikern i Europa och centralgestalt i Franska hotkvintetten på 1930-talet.
Här bevisade en sensibel Celia Linde att hon även är en utmärkt tonsättare.