Trio Mats med överraskningar
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Beethovens Pianotrio D-dur, som också kallas Spöktrion inledde programmet. Någon extra emfas av mellansatsens påstådda spökstämning blev det lyckligtvis inte. Men Beethovens mörkerstämning var starkt närvarande i dova känslolägen med bitska, tvära kast.
Genom hela trion kunde man glädjas åt ett suveränt samspel med stor inbördes lyhördhet, då instrumenten växlar mellan melodibärande, självständiga avsnitt och ackompanjerande partier. Pianostämman brukar ha en tendens att klangligt dominera i denna trio, men Mats Widlund lyckades fint anpassa pianoklangen till stråkarna.
Sjostakovitj e-mollltrio tillhör också den bekanta repertoaren. Men det skall sägas att det är mera sällan man får höra den i en så drabbande intensiv gestaltning som vid söndagskvällens framförande. Det är i långa stycken mörk, melankolisk musik, men den ger inte intryck av uppgivenhet, snarare kamouflerad protest.
Andra satsens Allegro sprängde gränsen för det förväntade och måttfulla. Det flammade till av glöd och musikalisk besatthet i trions restlösa utspel. Mer utmanande och mera angeläget kan man inte förmedla Sjostakovitjs budskap.
Musik i en helt annan stämningsvärld är Deirdre Gribbins How to make the water sound - Hur man får vatten att ljuda. Denna irländska kompositör låter sig gärna inspireras av lyrik av James Joyce.
I verkets början hör man stilla, försynta vattenljud i pianots enstaka toner i högt läge. Stråkarna utnyttjar flageoletter och sordinklang. Men omsider tätnar vattenljuden i forsar och kaskader för att i slutet återvända till det sublima. Ny musik är svår påstås ibland. Men det gäller inte Anders Nilssons Pianotrio, som han skrev 1998. Det är roligt och i bästa mening publikvänlig musik. Det är lätt att uppfatta musikens struktur och att höra hur musikerna växlar i sina uppgifter att föra musiken framåt.
En av satserna rymmer ett tangomotiv som smidigt utnyttjas för de tre instrumenten. Färgstarka effekter som återkommande flageoletter, lekfullt pizzikatospel och rejäla glissandon i finalen håller lyssnarens i fantasi i verksamhet. Ett nutida divertimento som lär fungera.