Tillbakalutad Clapton
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Forum, Köpenhamn 28 mars
<img src=bilder/sparvagnar/betyg4.gif>
Efter nästan fyrtio år i rockbranschen verkar det som om Eric Clapton är större än någonsin. Åtminstone rent kommersiellt. Två utsålda kvällar på danska Forum talar i alla fall sitt tydliga språk. Mannen har blivit folkkär på gamla dar. I publiken kunde man hitta allt från tonårsflickor till nostalgiska herrar i sextioårsåldern. När han släppte sin megasäljande "Unplugged" platta 1992 återupptäckte av allt att döma många gamla fans sin hjälte medan nya beundrare i alla åldrar insåg att Claptons musik passade utmärkt att softa till i hemmets lugna vrå.
Denna framgång ledde till att Clapton i stort sett kunde göra vad han
ville, och det gjorde han också. Den efterföljande coverplattan "From The Cradle", med tillhörande turné var en naken och medveten stilövning i bluesigt tunggung, som framförallt live tedde sig som aningen seg och mycket av det goda.
Dessbättre innebar Pilgrimturnén för tre år sedan ett steg i rätt riktning
mot en mer varierad mix igen, och nu har gitarrvirtuosen tagit steget fullt ut och blivit närmast publikfriande även om det i ärlighetens namn hade varit lite missvisande att karaktärisera kvällens tillställning som en Greatest Hitskavalkad. Snarare handlade det om en provkarta på hans musikaliska preferenser och breda repertoar.
Den försiktiga inledningen med det rotfasta bluesnumret "Key To The
Highway", den jazzigt bossanovadoftande "Reptile" och den opluggade versionen av "Tears In Heaven" var rätt typisk för kvällen som helhet. Större delen av tiden satt Clapton nämligen bara där längst fram på scenen och knäppte på sin akustiska gitarr. Lösenordet för kvällen stavades uppenbarligen lågmäldhet, och det hade jag egentligen ingenting emot. För Clapton behöver inga stora gester för att fängsla, han är ett renodlat proffs som klarar sig utan ett högljutt utanpåverk. Allt som oftast var det en ren njutning att höra med vilken fingertoppskänsla Clapton och hans lyhörda studioess i bandet, däribland gitarristen Andy Fairweather Low och fantastiske slagverkaren Paulino Da Costa skapade magi med små medel.
Nummer som rörande "My Father´s Eyes" och "Change The World" med sitt finessrika intro var bara några av höjdpunkterna. Fast i slutänden var det var det ändå inte utan att jag satt och längtade efter att tempot skulle dras upp en aning, och en dryg timme in i giget blev jag bönhörd. "Travelin´ Light" från nya albumet "Reptile" var förlösande. Sedan kom såväl "Cocaine", som "Layla" också i en traditionellt
(blues)rockiga versioner som extranummer. Varierat, oftast bakåtlutat, nyanserat och opretentiöst proffsigt är ord som passar bra för att beskriva tillställningen som helhet. Clapton själv imponerade som sig bör med ett gitarrspel som var precis sådär personligt nyanserat och inlevelserikt som alla vant sig vid. Också visade han icke att förglömma att han inte helt glömt bort att rocka loss, vilket vi tackar för.
Peter Eliasson