The Hives var magiska
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
The Hives
Popstopp, torsdag 15/3
Publik: Strax under 300
Betyg: 5 Spårvagnar
Rockmagi. Ett ord som slentrianmässigt brukar användas av åldrande rockjournalister då de tårögt minns Springsteen 1984 eller Rolling Stones typ när som helst det senaste århundradet. Uttrycket är slitet och på väg att förlora sin innebörd, jag vet, men jag är beredd att damma av begreppet och sätta det som en gyllene krona på fem unga rockers från Fagersta. För det är det enda ord jag kan komma på som överhuvudtaget ger The Hives explosionsartade spelning på Popstopp rättvisa.
Rock´n´roll är menat att handla om här och nu, om att aldrig blicka bakåt och om att hela tiden kasta sig huvudstupa in i framtiden som om varje spelning vore den sista. Åtminstone den del av rockmyten som The Hives skiner så intensivt av, får en att tro att deras liv helt och hållet hänger på att de får fortsätta spela sina snabbsmittande treminuters rocklåtar.
När The Hives intar det till sista plats fyllda Popstopp blir publiken totalt sjövild. Folkhopen exploderar så fort sångaren Howlin´ Pelle Ahlmqvist uppenbarar sig framför dem och stundtals blir trycket så massivt att jag är rädd att kravallstaketet framför scenen ska ge vika och kvällen ska sluta i tragedi.
Publiken är överallt. På varandra, på scenen slitandes i bandet och stundtals blir utlevelsen så total att det nästan blir otäckt. Men bandet hanterar situationen galant, nästan som just tumult är själva stoffet de bygger låtar av.
Att se nämnda Pelle Ahlmqvist i full blomning känns lite som att se en ung och hungrig Mick Jagger innan han och Rolling Stones helt och hållet glömde bort att rock faktiskt är menat att vara kul. Ahlmqvist går ner i spagat, klättrar på kravallstaketet och exploderar gång på gång i ett nästan sinnessjukt moln av total energi och hängivenhet.
Klädda som b-films mafiosos med en blinkande Hives-skylt i bakgrunden kör de konstant gaspedalen i botten och låter inte publiken hämta andan många sekunder mellan deras adrenalinstinna fartmonster till blivande raggarbilsklassiker.
Rent musikaliskt är The Hives knappast något sensationellt. De spelar helt enkelt en mäktig hybrid av AC/DC, Rolling Stones och Ramones. Jag vet, det verkar ju varken särskilt kul eller helt fräscht när man ser det i skrift. Men attan vad det svänger. Dessutom är det enormt befriande att se ett band som brinner så totalt för sin musik och som är så till bredden fyllt av självförtroende att de utan att behöva anstränga sig särskilt välter omkull i princip samtliga andra svenska rockband som verkar just nu.
The Hives är ett band så fantastiskt hängivna rockmyten och så totalt och fullt övertygade om sin egen förträfflighet. Och ett band som glöder av en övertygelse om att vägen till frälsning och människors hjärtan går via högoktanig och pretentionsbefriad gatukökspunk är det fullständigt oundvikligt att inte lägga sig platt för.
Är inte det här värt fem spårvagnar, mina damer och herrar, så är ingenting det.
MARTIN SÖDERSTRÖM
martin.soderstrom@nt.se
011-200 168