The Ark satte Värmekyrkan i gungning
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är lika bra att konstatera det med en gång. The Ark lyckas med vad få svenska popband klarar av i dag; De gör konsertshowen till en konstform och det med råge.
Jag måste erkänna att jag var rädd att The Ark skulle bli för pretentiösa och överspända live, då debutskivan är fylld med sångaren Ola Salos dramatiska stämma och musikalinspirerad glamrock. Tji, fick jag, för när en väl uppvärmd publik av förbandet Plusgrader, möter Ola Salo och grabbarna i The Ark, lyfts taket på Värmekyrkan.
Trots den korta speltiden hinner de få stämningen upp på topp och när sångarens höftvickande dans mynnar ut i hitlåtarna; It takes a fool to remain sane och senare Let your body decide är trycket oerhört. Kanske är det just det vi i publiken är ute efter; att få se något utöver det vanliga och tillsammans gå och dela en musikupplevelse. The Ark bjuder inte bara på det, utan varvar med en teatralisk uppmuntran till publiken och förmedlar den där pirrande vi-mot-dem-känslan. Det är vi i Värmekyrkan mot världen ikväll.
Det är Ola Salo som stjäl mest av showen, men de andra i bandet försöker hålla jämnt tempo. Det måste vara svårt att tävla med någon som byter om till en dräkt gjord av påsydda fjädrar (det är ju ändå påskafton) i mitten av konserten och som sjunger med hela kroppen som om det vore finalakten på en Broadwaymusikal.
Ola Salo ber publiken att sjunga med och publiken är inte sen att anta utmaningen. Lokalen fylls med en mustig glampops-allsång till The Arks texter. Pulsen är hög och det visar sig att vad jag upplever på skivan som för välproducerat och tillrättalagt, mynnar på scenen ut i något jag tidigare aldrig vetat om att jag saknat. Det känns som att kliva rakt in i filmen Velvet Goldmine och publiken tillåts uppleva 70-talets musikaliska glansdagar igen. The Ark gjuter liv i varje låt av de nio de framför och bevisar att de lärt sig den goda konsten att kunna charma sin publik.
Javisst, de gör allt det där som skulle kunna vara pinsamt för vilket annat band som helst; välregisserade rockstjärneposer, luftgitarrsolon och inövade glamrocksklyschor. Men bandets självsäkra attityd kombinerat med en ödmjukhet gentemot publiken fungerar. När en av gitarristerna ropar till publiken: "vi älskar er av hela våra hjärtan", är kärleken besvarad och tar form utav uppmuntrande skrik och öronbedövande vrål. Det hela liknar en rockmusikal från början till slut, men med hjälp av bandets glimt i ögat, spårar det aldrig ur i något för pompöst och överdådigt skådespel.
Till och med ett dansnummer ges, då bandmedlemmarna släpper sina instrument och intar scenen till sköna trumtakter. Det svänger och jag rycks med. Med relativt små medel lyckas grabbarna från djupaste Småland att återuppväcka gammal underhållning á la 70-tals retrorock och omvandla den till något nytt.
Showen var välrepeterad utan att bli enformig, vilket i sig är en bragd, och av slutapplåderna att döma var jag inte den enda som gick hem med ett stort leende på läpparna. The Ark live är underhållning när den är som bäst.