Slagverk och sång i spännande improvisation
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Vem har bestämt att man ska använda ett trumset bara för att hålla takten, och en mänsklig röst enbart för att sjunga melodier med" blir min fråga efter att ha lyssnat till lördagskvällens klart annorlunda konsert i regi av Föreningen Annan Musik. Bara valet av lokal är udda, eller kanske var, snarare. I dagar då en levande docka just tagit plats i ett annat av stadens skyltfönster, håller man denna konsert i just skyltfönstret på Antikvariatet i Norrköping.
Och man hävdade med bestämdhet att man var långt före Reidar Svedahl och andra med denna idé. En extra krydda åt anrättningen blev verkligen det faktum att man dessutom placerat högtalare utanför affären så att hela Olaiparken kunde lyssna samtidigt. Det var understundom helt obetalbart att se de förbipasserandes miner när dom hörde artisternas framträdande!
Och nu börjar vi komma in på det riktigt svåra, nämligen att beskriva detta vi var med om i knappa två ljumma kvällstimmar en försommarkväll mellan ishockeydramatik och melodifestival. Tänk dig en mycket duktig slagverkare som förutom sitt trumset har med sig vad jag lite vanvördigt skulle kalla för en "lattjolajban-låda", full med en hel mängd saker som går att göra ljud med.
Tänk dig också en lika duktig sångerska, eller kanske snarare röstkonstnär, som behärskar fler oktaver och ordlösa uttryckssätt än du trodde fanns.
Tänk dig så till sist att dessa två möts i helt fri improvisation - så har vi kommit en bit närmare denna konserts innehåll!
Lindha Svantesson är en ung tjej som utsetts till årets Jazz i Sverige-artist och hon använder sin röst i något mellanting av tungomålstal och primitiv natursång. Det är inte vackert i traditionell bemärkelse, men det är oerhört spännande och intensivt, och nytt. Hon verkar gå in i ett koncentrerat trancetillstånd under dessa improvisationer, ibland låter det som om hon framför ordlösa monologer, och det påminner mig en hel del om det lilla barnets nyfikna utforskande av sin egen röst, fast mer utvecklat och mångfacetterat.
Raymond Strid använder sitt trumset och sina saker från lådan med precis samma nyfikenhet och experimentlusta. Vad sägs om trasor, stråkar och plastbyttor, för att bara nämna något.
Och tillsammans verkar artisterna ge varandra impulser hela tiden. Vilket spännande sätt att skapa musik på, tänker jag. Men det kräver nog en stor portion mod att släppa alla konventioner så här rakt av, jag skulle knappt ens våga pröva ensam hemma i badrummet!
Det som nästan var mest spännande var hur varje "stycke" totalimproviserad musik skulle sluta, det gäller ju liksom att komma i mål också. Och allra bäst tyckte jag om det slutet när en bil just passerade skyltfönstret en tiondels sekund efter att slagverk och sång tystnat. Vilken totalföreställning!