Denna gång är det istället tidig eftermiddag i strålande sol, och tyvärr även inför en rätt gles publikskara då merparten av besökarna ännu inte anlänt till årets festival.
Musikaliskt börjar det också ganska knackigt. Bandet inleder med en ny låt och får kämpa med att hålla den på rätt köl. Vi i publiken blir även utsatta för ett tunt och obalanserat ljud. Bandet blir varma i kläderna snabbare än ljudteknikern, efter ett par låtar sitter framförandet som det ska och det märks knappt att ordinarie gitarristen Johan Axelsson är tillfälligt ersatt av en vikarie. Ljudkvaliteten är dock inte godkänd förrän halvvägs genom konserten, däremot sparas det inte på volymen och det känns härligt uppfriskande i dessa regleringstider. Stämningen på scenen är i kontrast till musikens knivskarpa strikthet härligt folkölsavslappnad.
Om jag ska döma av de tre nya låtar som Sarea spelar kommer de att gå ifrån blandningen av ren sång och avgrundsvrål till förmån för en större del av det sistnämnda. Jag gillar Sareas blandning av sångstilar, där popmelodier skamlöst beblandar sig med hyperprecis death metal och Chris Forsbergs röst imponerar i alla lägen. Det ska bli intressant att se hur de reder ut eventuell ny riktning på musiken i framtiden och om den kommer att ge lika stor variation.
Under dagens spelning når bandet tyvärr inte upp till sin vanliga nivå utan hämmas av lite osäkerhet och ringrostighet.