Petrusjka imponerade mest

Jag är inte en tillräckligt duktig pianist för att bedöma japanen Akira Wakabayashis insats från en experts perspektiv, nej min utgångspunkt får bli åhörarens. Och alla vi i den inte allt för stora publiken kunde snabbt konstatera att vi hade en mycket skicklig pianist framför oss. Hans tekniska färdigheter slog oss med häpnad gång på gång.
Allra mest imponerad blev jag av konsertens allra sista programpunkt, tre satser ur Stravinskijs Petrusjka. Här blir flygeln till en hel orkester och stycket kräver enormt mycket av den som spelar, på många plan.

Vilken kraftuttömning det måste vara förresten att ensam med en flygel, och naturligtvis helt utan noter, framföra det ena mer avancerade stycket efter det andra. Och så kan jag inte låta bli att undra var i hjärnan man lagrar all denna information som ska föras vidare till händer och kropp och dessutom få ett uttryck någonstans på vägen.
Uttryck är ju annars något som kan diskuteras fram och tillbaka. När en åhörare tycker att det låter känslolöst hittar en annan en behagligt avskalad tolkning, och hur mäter man känslor överhuvudtaget?
Personligen tycker jag att det fanns stycken jag njöt mer av än andra. Jag har redan nämnt ett tidigare och en annan favorit blev Tjajkovskijs lilla Vaggsång som kändes väl sammanhållen.
Akira Wakabayashi visade att han behärskar det svåra konststycket att spela det som utifrån framstår som enkelt, men nog är väl så komplicerat.
Denna japanska världspianist kommer tillbaka till Norrköping i slutet av mars för att spela tillsammans med SON, och jag unnar honom verkligen att få en större publik, även om en kammarkonsert alltid är en härlig upplevelse.