På frukterna känner man sin herre
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Här finns hierarkin blottlagd, en pyramid där alla sparkar och spottar neråt. I den andra riktningen är det mest fjäsk och underdånighet som gäller, åtminstone när man är i fokus, för mot bortvända ryggar räcks det ut tungor, smids mordiska planer och intrigeras friskt.
Regissören Hilda Hellwigs Verdiiscensättning söker både plocka fram de inre skeendena och de yttre relationerna mellan människorna, de med kött och blod och som har känslor, men även de som är farligt vackra och till synes bussiga, där döljer sig kanske de största kräken, de som fått smak på makten och gör allt för att behålla den. Över lik går de, inga hinder är för stora.
Uppsättningen är förlagd till Italien och tiden före andra världskriget, men sanningarna om makten, militären och fascismen som stark nationalistisk och antiparlamentarisk rörelse är eviga. Det totalitära systemen kommer igen gång på gång. Det är inte alltid som man känner igen dem och det är inte alltid som förövarna ställs inför rätta. På frukterna känner man sin herre. Vem sa att det goda alltid segrar.
När hertigen av Mantova synes avrättad och förpassad till en sopsäck lider stackaren Rigoletto sitt största nederlag, han faller på eget grepp, säckinnehållet är hans dotter Gilda och på avstånd hör man hur hertigen triumferande sjunger sin La donna è mobile på väg till nästa erövring. Det är starkt.
Ann-Margret Fyregårds kostymer och Jan Lundbergs scenografi förstärker de fascistiska signalerna. Brunt, grått och svart, Gilda blir till ett knallrött utropstecken. Torkel Blomkvists ljusdesign fokuserar på ett intelligent vis väsentligheterna i de sceniska skeendena.
Allt detta sammantaget arbetar i samma riktning i denna utmärkta föreställning. Ändå är det inte utan invändningar som jag lämnar teatern.
Dels så tycker jag att man mer konsekvent kunde utnyttjat tidsandan och den inramning man valt, för som det nu är känns inramningen mera som ett raster som lagts på en story, detta kunde man ha hårddragit mera, dessutom upplevde jag några fall av oklarheter i själva berättandet.
Förunderligt och märkligt är att även i slutscenen se Gilda kravla sig ur säcken, upp på en bänk och avsjunga slutduetten innan hon dör. Det var mig ett spänstigt lik.
Redan i uvertyren förstår man hur det kommer att sluta. De tunga ackorden vittnar om dramatik, död och naturligtvis - förbannelse. Det är denna förbannelse som Tord Wallströms Rigoletto har att släpa på föreställningen igenom. Den är stark och den märks i både röst och kroppsspråk. Som kontrast till dessa bekymmer står Jeanette Bjurlings Gilda med sin klara röst och sin oskuldsfullhet.
I diket anför chefsdirigenten Alberto Hold-Garrido musikanterna i god Verdianda. Här fanns både en detaljrikedom och ett bemödande att framhålla riktningen och storformen i musicerandet.
Mathias Zachariassens hertig är en städad snyggis som vet att ta för sig och att hugga rejält om han känner sig hotad. Honom vill man inte stå i vägen för. Hertigen är en vokalt tuff roll. Zachariassens tenor är fenomenal, rösten har en tät kärna och han vet att slanka av den skönt mot höjden utan att göra avkall på färgrikedomen. Någon liknade stämman vid Nicolai Geddas, varför inte, här finns en mycket stor potential.