Nick Cave - en passionerad predikant
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Plats: Cirkus, Stockholm, onsdag.
Publik: 1860 (utsålt)
<img src=bilder/sparvagnar/betyg3.gif>
Det finns få artister som utstrålar en sådan kraft som Nick Cave. Hans musik har förvisso en stor risk att betecknas som "pretentiös", "överdramatisk" och andra former av nedsättande omdömen. Men han klarar sig undan dessa fällor galant.
Jag vet inte riktigt hur han gör, men när han sjunger om gudsfruktan, tvivel och iskalla mord så känns det bara så självklart. Det är som om det var meningen att det skulle vara just Nick Cave som tog upp dessa spörsmål.
Onsdagens konsert på Cirkus var hans andra på lika många dagar i Stockholm. Förhandstipsen talade en inte helt och hållet lyckad konsert. En recensent skrev "farligt nära ännu en dag på jobbet". Så långt vill inte jag gå.
För precis som jag nämnde inledningsvis så har Nick Cave något mer, något unikt, något som de flesta artister bara kan drömma om att ha.
Han har en uppenbarelse som får mig att tänka på gamla svenska, svartvita filmer, där kringresande predikanter reser runt och håller möten och gör livet surt för folk.
En sådan person kan knappast gås förbi med enbart en gäspning. Hans sätt att vara och uttrycka sig lämnar alltid något spår efter sig.
Ändå fanns det vissa problem med konserten på Cirkus. Och problemet står att finna i nya plattan No More Shall We Part. Själva tonen, angreppssättet, är väldigt tillbakadraget där och när Nick Cave använder samma tillbakadragna sätt, live, på en del av de nya låtarna blir det ibland rätt tråkigt. Det är som om mycket av musten och glöden försvunnit ned i hans piano. Men tack och lov att det här bara sker i ett par partier av konserten!
För under stundom är det ändå den Nick Cave jag minns från en fantastisk konsert på Lollipopfestivalen 1996. Det är dramatik, det är svett, det är skådespel på högsta nivå. Inte ens den mest kräsne kunde börjar svälja in luft i stora mängder då.
Det här handlar förstås om identifiering. Publiken får vad de vill och utsöndrar positiv energi, som i sin tur studsar tillbaka till predikanten Nick Cave, som i sin tur ger tillbaka än mer. Det blir som en pingpongmatch där energin är bollen.
Och bollen får allt högre hastighet ju större igenkänningsgrad det finns på låtarna. Med andra ord blev det extra hett i lokalen när nummer som Red Right Hand och The Weeping Song strömmar ur högtalarna. Och glödhett blir det i en underbar version av The Mercy Seat.
Att gamla låtar röner extra uppskattning är förstås ingen överraskning. Så är det, och så kommer det nog alltid vara. Publiken har nog helt enkelt inte hunnit få ett förhållande till materialet på No More Shall We Part ännu.
Men trots mina aber om en del av det nya materialet känns det som det finns anledning att misstänka att några nya sånger blir dessa pingisbollar av energi, om något år, eller i varje fall när bandet blivit varma i kläderna. (Det här var faktiskt bara andra konserten med hela bandet.)
För en sång som Fifteen Feet Of Pure White Snow har stora möjligheter att ta andan ur dig. Nu blev jag bara lite anfådd. Mässande Hallelujah känns som om den nått en bra bit på vägen. Men den kan säkert göra om konsertlokaler till en gospelkyrka. Och Love Letter, sist men inte minst, skakade fram gråten i halsgropen. När den har utvecklats färdigt rinner nog tårarna.
Men där är inte Nick Cave ännu. Fast många skulle säkert sälja sin själ bara för att nå dit. Men det behöver inte Old Nick göra. Låtarna kommer nog sitta där, förr eller senare.
ROLAND KLINGA
roland.klingant.se
011-200 168