Musikens makt
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla som var med på 60- och 70-talen i frikyrkosvängen minns denne svarte sångare från Kalifornien. Han utgjorde en inkörsport till den moderna gospelsången. Oh, happy day var den medryckande vinyldänga som gick varm på tallrikarna.
På konserten dök den förstås upp som extranummer, nu i en populär tappning som var discovänlig.
De tjugo sångarna i Svart på vitt har samarbetat med Hawkins i 78 år. Detta har bland annat resulterat i ett gemensamt album, Look up and live, och turnéer både inomskärs och utomlands.
Som medryckande gudstjänst i hänryckningens tid var Annandagens program välkomponerat. Bandet började, kören fyllde på, solister i kören dök upp framför mikrofonerna, den amerikanske gästen gjorde entré, bjöd på lite allsångskänsla och publikkontakt, å sa:
Say hallelujah!
Halleluja!
Say Amen!
Amen!
Och så var hela publiken med på noterna, stod upp, svängde med kropparna och dansade i kyrkogången. Hög stämning. Musikens makt.
Som publik kände man sig som lite utanför. Dålig information om de medverkande och om repertoaren skapade distans. Dessutom hade kören svårt att bemästra kyrkans rikliga akustik, som egentligen inte alls behöver en ljudanläggning. Detta fick till följd att kompet genomgående var för starkt i förhållande till kören, att man inte hörde mer än cirka 5 procent av textinnehållet och att totalvolymen var bort i tok för hög.
När publiken av denna anledning lämnar lokalen måste man reagera.
Mörkhåriga-körledartjejen-från-Norrköping, som tog för givet att alla visste vem hon var, ansvarade för ledningen av några av sångerna. I övrigt var det Smal-och-ljushårig-kille som verkligen med finess och artikulation ledde kören. Vilken drillning! Dessutom hade han kvällens bästa röst.
I häftiga låtarna Im so grateful och Step by step blommade han verkligen ut i ett välgörande sväng. Vilken musikant!
Edwin Hawkins är mycket professionell och förvaltar sitt pund väl. Come and dance with me, blev verkligen till en av kvällens höjdpunkter. Även Look up and live var en tung låt att minnas.
Svart på vitt har det rätta trycket på synkoperna. I täta harmonier, ett värmande vibrato och en lätt koreografi når de hög närvaro i låtarna. Kanske saknade jag mer av dynamiska nyanser; alltför mycket ös hela tiden tröttar örat.
Och så satt jag faktiskt och längtade efter den rågospel jag hörde kören prestera i Hörsalen för omkring tio år sedan, samt fler långsamma låtar med tunggung.