Mozarts Requiem - skön musik för trötta öron
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och visst är det skön musik för trötta öron och utarbetade 2000-talssjälar.
Jag vill redan här säga hur imponerad jag är över Sara Michelin som med denna konsert återigen ger Norrköpingpubliken en kulturupplevelse utanför institutionernas sfärer. Jag vet hur enormt mycket arbete man måste lägga ner för att ro ett projekt av den här storleksordningen i hamn.
Sara Michelin leder kör och orkester med en koncis självklarhet, men ändå mjukt och följsamt. Man får en stark bild av att hon leder musiken dit hon vill, professionellt och tydligt. De 25 musikerna som var hämtade från Norrköpings symfoniorkester skötte sig naturligtvis alldeles utmärkt, de kan sin Mozart.
I den stora kören såg man också ett och annat väl använt nothäfte, många hade säkert sjungit detta Requiem både en och två gånger. Kören lät annars väl samsjungen. Imponerande speciellt med tanke på att den, om jag förstått det hela rätt, är lite av en hopplockad projektkör. Visst får tenorerna kämpa lite i uppförsbackarna ibland, men balansen mellan stämmorna fungerade trots allt väl.
Mozart gillade melodier, helt klart, och det gäller att plocka fram de olika stämmornas insatser för att alla vackra melodier ska komma till sin rätt. Akustiken i ett kyrkorum innebär inte bara fördelar, det finns en klar risk att sådan här musik blir till en stor klanglig gröt. Det var därför bra att Sara Michelin valde ett ganska lugnt tempo och jag tycker att de allra flesta körsatserna kom till sin rätt.
Man brukar som sångare känna sig alldeles tom efter en konsert och undra lite över hur allt arbete man lagt ner kunde ta slut så fort, men körmedlemmarna kan verkligen känna sig nöjda med sin insats. Lacrimosasatsen blev lika vacker som den ska vara och Dies irae, satsen om vredens dag, kändes ända in i benmärgen.
Den duktiga solistkvartetten har alla anknytning till Norrköping. Basen Mats Persson sjunger klart och med en stor mognad. Olof Liljas lyriska tenorröst är som klippt och skuren för Mozarts musik och Ingrid Aareskjold, som egentligen är mezzosopran, har en varm mjukhet i sin röst även i altlägen.
Mia Edvardsson är i början av sin solistkarriär och hon framförde sopranpartierna övertygande och kommer säkert att fortsätta att utvecklas ännu mer.
Vi var många som njöt av Mozarts allra sista verk, det som blev hans egen dödsmässa, i en fullsatt S:t Olai kyrka denna höstruskiga söndagskväll.