Medicin mot disiga lördagar

Norrköpingssymfonikerna smörade på med ett populärprogram i lördags, romantisk musik med inslag av exotism i klassisk tappning och danssatser som kittlade behagligt i öronen. Kanske kan jag tycka att Kodálys Danser från Galánta och Tjajkovskijs Capriccio italien var en svit för mycket. Man tröttnar på den ständiga collagetekniken.
Men visst fick Kodálymusiken ett mustigt och dansant framförande med både charm och energi. I Tjajkovskij plockade Lü Jia och symfonikerna dels fram ett svepande rörelsemönster och starka rytmiska accenter, dels lite pikant folklore och en avslutning med käcka och bravurartade bullrigheter.
Applåden utkomponerad liksom.
Höjdpunkten vid konserten var framförande av Edvard Griegs pianokonsert. Jag höll på att säga förstås, eftersom pianisten Lang Lang hårdlanserats den senaste tiden, förväntningarna var stora. Men ingen behövde bli besviken.

Det som imponerade allra mest på mig var den totala kontaktytan mellan å ena sidan orkester och dirigent, men även mellan pianist och dirigent. Så skapar man stor musik tillsammans. Här fanns ett organiskt samspel och ett generöst givande och tagande. Egentligen en självklarhet, för alla är ju beroende av varandra.
Unge Lang Lang är mycket begåvad. Han har koll på varje fras, som han noggrant stylar utifrån det musikaliska materialet. Det var i första hand hans utsökta svaga nyanser, harmoniska aningar kant i kant med tystnaden, som tilltalade mig. Detta kom till ett underbart uttryck i den meditativa andra satsen. Kanske saknade jag något av en rejält mullig klangbotten som total kontrast.

Lang har även en rytmiskt lyhördhet, som kombinerad med en mycket god teknik skapar vitalitet och stuns. Detta märktes inte minst i de högladdade kadenserna.
Kom att tänka på Eva Knardahls gästspel i Hörsalen för en herrans massa år sedan. Den tanten kunde sin Grieg. Knockout på hela publiken.
De Geerkonserten avslutades med Maurice Ravels Bolero, musik som rymmer en omutlig konsekvens. Rytmen lär vi oss snabbt, och sen är hela verket en solovandring genom hela orkesterapparaten. Det är bara att pricka av.
Pedagogiskt ju. Och när hela maskineriet är igång, då kryddar komponisten anrättningen med ett jättelikt crescendo och med ett plötsligt tonartsbyte, varefter han kör hela skutan rakt in i väggen.
Kan man vara oberörd av detta? Knappast. Måste jag tillägga att symfonikerna gjorde musiken full rättvisa?
Strålande, medicin mot disiga lördagar!