Nu är han på banan igen och var i somras ute på en turnésväng som sträckte sig E4:an upp och ner, norr till söder. Albumet släpptes inte förrän turnéavslutningen på Gröna Lund och det innebär att höstens turné är den första där publiken fått lyssna in sig på alla nya låtar.
Först ut på Konsert och Kongress scen kommer en överraskning i stor hatt. Det något udda greppet att ha en trollkarl som förband tycker jag förtjänar en applåd. Tyvärr tror jag att publiken önskat att trollkarlen snabbt trollat fram kvällens huvudperson. När väl ”Prinsen av Peking” springer in på scenen till tonerna av ”Ben, kött och känsler” är det framför en ny vit backdrop, som ersatt det traditionella M:et från omslaget på debuten ”Markusevangeliet”. Entusiasmen och glädjen att sätta igång turnén är tydlig, trots att det inte sker i hemstaden Norrköping utan dess gamla rivalstad.
Tyvärr är ljudet inte optimalt under inledningen av konserten och den konferensliknande lokalen gör att stämningen behöver jobbas igång från scenen. Det är när Glasvegastrummisen Jonna Löfgren smäller igång kvällens andra nummer ”Everybody Hurts” som kvällen sätter igång på allvar. Publiken vaknar till liv och när låten går över till ”Hela livet var ett disco” håller östgötapubliken, sin dialekt trogen, ut på orden när Krunegård sjunger om hotellbadrum och spårvagnsspår.
Efter det följer ett antal Norrköpingshymner och stridsyxan mellan städerna verkar begraven. Trots att det är turnéstart är det ett mestadels tight band på scenen och Krunegård låter synthmästaren Markus Jägerstedt ta plats med smäktande balladpiano på ”Hell Yeah Norrtälje”. Sekunden senare smäller låten igång igen och publiken hoppar.
Andra låtar som förtjänar extra uppmärksamhet är två låtar från den nya skivan. I ”Tur att vi lever samtidigt” går tempot bra mycket snabbare än på studioversionen, men Markus spottar ur sig varenda textrad och verkar verkligen mena varje ord. Även ”O A O A E vi förlorade” gör sig väldigt bra ikväll. Det är en något lugnare låttyp som Krunegård inte riktigt haft i sin repertoar tidigare.
Efter antalet extranummer verkar Krunegård först avsluta med nya ”Ta en dusch”, som trots sin potential att bli en avslutningslåt ännu inte riktigt är det. Vilken tur då att Markus till slut kliver på scen igen och framför ”Stjärnfallet”, med sin ständige följeslagare ”Kisa” på dragspel. Långt efter att de klivit av scenen sjunger publiken refrängen.
Markus kanske inte uppfinner hjulet på nytt ikväll, men det är ofrånkomligt att han är en av de mest intressanta artister man kan se på svenska scener just nu. Krunegård verkar ha fått upp ångan igen och jag tror att alla i lokalen går hem uppfyllda av en väldigt fin kväll. Tack för ikväll Markus och god hälsa resten av turnén!