Lill Lindfors mötteSymfoniorkestern
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många var de, som ville se Lill Lindfors som årets artist. DeGeerhallen fullkomligt gungade när hon drog i gång med Hernandos Hideaway och Anderssons Blå Tango. En stor artist stod framför Symfoniorkestern och Ekdahlsbandet. Hennes egen Längtans samba till Birgitta Götestams text överraskade.
Lill Lindfors talar och sjunger direkt till lyssnaren. Hennes monolog om en trist, grå måndagsmorgon kunde många känna igen - tills hon öppnade dörren till städskåpet och tonerna från en hel symfoniorkester strömmade ut i köket.
Anders Ekdahls vardagssymfoni Om gemenskap handlade Chapins Tillsammans är ett sätt till text av Barlack/Cato. Alla Lills sånger var arrangerade av den förträfflige Anders Ekdahl, så även Stevie Wonders Fri och Lundells Öppna landskap.
Ett Lindforsnummer, som vi väntat på, var Operadöden av Leroux till Lills egen text. Sjungandes Ich sterbe "dog" hon långsamt framför våra ögon, medan en kör påpassligt trädde fram och förstärkte dramat. Det var Kammarkören och Bel Canto, som även fick avsluta konserten med Fångarnas kör ur Verdis opera Nebukadnesar.
Här befann sig konsertens dirigent och i OD-kören verksamme körledare Robert Sund, på sin mammas gata. Hon visade sig även fungera helt utmärkt som orkesterdirigent.
Robert Sund och Symfoniorkestern presenterade framgångsrikt Sibelius Finlandia, Wagners förspel till akt I ur Lohengrin och Ketelbeys populära Persisk marknad. Sund avpassade lyhört orkestersatsen i Lill Lindfors sånger. De båda tycktes befinna sig på samma våglängd med musikalitet och humor i bagaget.
Gruppen Blå Häst var önskad av många. De sjöng enkelt och rätt fram i Himmelen ser ut som i Hageby av Pentti Salmenranta. Det kanske är så, att "solen lyser varmt ned i Hageby". I varje fall värmdes våra hjärtan av gruppens framträdande i denna omväxlande, mycket uppskattade önskekonsert.