Kära musikdagbok!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det första jag tänkte på va alla dessa duktiga killar och tjejer som verkligen är jätteduktiga. Dom är på väg ut i livet och jagar förmodligen just nu med blåslampa studieplatser på olika musiklinjer på folkhögskolor och musikhögskolor. Lycka till vill man säga!
Om jag va speciellt impad av nåt? Ja, det var en hel del.
När Henrik Strindberg lattjade loss i egna musiken Bläcktrumman med sin diabolo, du vet det däringa djävulsspelet med en snurra som består av två fast förenade koner som fås att snurra på ett snöre mellan ändarna av två käppar, då satt jag bara och smålog lite fånigt. Vicken bra tajming och en sån cool koreografi. Den passade perfekt samman med den jazziga musiken. Jag antar att detta gick hem stenhårt på skolkonserterna i veckan.
En annan höjdare var musiken av latinamerikanen Michel Camilos Tombo in seveneight som pianisten Charles Persson, basisten Fredrik Larsson och Joakim Sandén på trummor hottade på och rev av i ett skönt sammusicerande. Här gick temperaturen verkligen i topp och mina fötter ville inte vara stilla. Detta hade varit den perfekta avslutningen på första akten.
Ja, det är så mycket som jag skulle vilja berätta om. Lars Egge, han är också elev på linjen, hade skrivit Parentes för orkester, ett stråkvackert stycke som var mycket melodiöst och romantiskt. Speciellt gillade jag den färgrika instrumentationen. Och Anna Lundblad var solist i Michael Roos Anagram, musik för euphonium och orkester. Det lät som musik för en TV-serie. Anna hade en mycket fin ton och musicerade fint.
Alla skulle man ju vilja nämna, men det går ju inte, vill bara säga att både Rebecka Ivarssons sopran och Marcus Josephsons baryton klingade mycket bra. Rebecka sjöng den vackra Mi chiamano Mimi ur La Bohème och Marcus Omnia sol temperat ur Orffs Carmina Burana. Det var ett gäng körsatser ur detta körverk som avslutade den utmärkta konserten.
Oj, höll på att missa: programvärdarna Stina Ekdahl, Örjan Schwieler och Gustaf Spetz var suveräna, det va tempo i mellansnacken, lagom fyndigt och fyllt av entusiasm. Bravo!
hälsningar