Indeed nådde aldrig ändå fram
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Indeed
Plats: Popstopp, lördag
Publik: 40
<img src=bilder/sparvagnar/betyg1.gif>
Det blev tyvärr ingen höjdare när Uppsalabandet In Deed spelade på Popstopp i lördags. Skälen till det var många.
Viktigast av allt var att ljudet bitvis var så kasst att allt bara var ett surrande av skakande bastoner. Sånt är inte kul. Det här gjorde också att det ibland inte hördes ett dyft av vad sångerskan Linda Karlsberg sjöng. Tråkigt. Men tråkigast av allt var att bandet hade oerhört svårt att kännas som en enhet. Visst försökte de rocka utav bara tusan. Men det kändes aldrig som om de nådde fram. Jag fick mest bara intrycket av att de spelade för sig själva. Kontakten med publiken var nästan obefintlig och redan efter en kort stund började jag misstänka att de nog mest bara ville få slut på det här. Jag vet inte om det var så att de själva hade upptäckt att ljudet var kasst, eller om de var nervösa. Som publik fick jag i varje fall väldigt lite. Synd, oerhört synd. För In Deed är på sin skiva At 4000 Meters ett band med lysande potential. De har låtar som inte alls skulle känna sig bortkomna på P3:s spellistor. Där visar de också prov på att de är ett bra lag, där alla medlemmarnas plus kommer fram. Fast å andra sidan: den stora meningen med att stå i en studio är ju att plocka fram det bästa hos ett band. Och den stora meningen med att spela live är att förmedla låtarnas kraft i kommunikation med publiken. Lyckas du inte med det som artist så måste du nog börja fundera över vad du ska göra. För In Deed gäller det nog mest att se till att de har en bättre ljudtekniker nästa gång. I varje fall hoppas jag att det är så. För det får inte vara så illa att de är ointresserade av publiken, överhuvudtaget.
ROLAND KLINGA