Imponerande resultat efter tre dagars övning
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under en som vanligt alldeles utmärkt konsertintroduktion av Stig Jacobsson lärde vi oss att Sten Broman en gång i tiden kallat denna musik för "en kopierad valssmörja mitt i den andra smörjan", men jag tyckte att den Mexikoinfluerade musiken var riktigt trevlig. Stycket framfördes med en lagom och anspråkslös lätthet som jag tror krävs för att inte tynga ner ett verk som detta, som mest är ett slags musikaliskt collage. En kraftfull avslutning satte punkten över, om inte stora, så i alla fall lilla "i".
Pianisten Bengt Forsberg var tack och lov kvar som solist trots det ändrade programmet. Han fick nu istället, efter eget önskemål, framträda i Mozarts Pianokonsert nr 17. Jag vet inte vad vi gick miste om när vi inte fick njuta av hans färdigheter i det planerade stycket av Bernstein, men detta hade jag inte velat vara utan. Vilket lätt och mjukt anslag han har, vilken följsamhet och inlevelse. Uttryck naturligtvis när uttryck behövdes, men inga överdrifter utan denna följsamma lätthet hela tiden, fantastiskt bra.
Och i min amatörmusikersjäl blir jag förstås imponerad av hur man som orkester hinner öva in ett stycke på tre dagar och framföra det med denna skickliga säkerhet. Men det är väl så man sållar agnarna från vetet, eller i alla fall amatörerna från proffsen.
Och inte blev jag mindre imponerad efter paus när Tjajkovskijs fjärde symfoni framfördes. Orkestern gav här prov på sin stora skicklighet, för detta långa och intensiva stycke måste kräva en rejäl kraftinsats av varje musiker. Allra bäst tyckte jag att orkestern var i tredje satsen, med alla koncentrerat knäppande stråkar och utmärkta blåsarinsatser.
Kvällens snabbinkallade dirigent, belgaren Ronald Zollman, lyckades riktigt bra med att få ihop denna storslaget orkestrerade musik till en helhet, tycker jag, men han hade ju som sagt god hjälp av en symfoniorkester i högform.