HP - boxaren som kämpade för hederlighet

Konsert2001-03-19 04:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
F örhandsuppgifter inför premiären av Franke-Bloms HP-opera har i mångt och mycket kretsat kring motgångar och besvikelser under försöken att få operan uppförd alltifrån de första hoppfulla signalerna från Stockholmsoperan hösten 1989.
En rejäl törn fick operaplanerna, då beslut fattades att verket inte skulle framföras sceniskt utan endast i konsertversion. Men när förutsättningarna i grunden ändras gäller det att göra det bästa möjliga av situationen.
Det tycker jag de programansvariga lyckats med i den version av operan som hade premiär på lördagseftermiddagen. En föreställning med enbart text och musik skulle knappast fungera. Därför är Jan Härstedts bildspel mycket betydelsefullt.
Det kompenserar i någon mån det man saknar av scenisk åskådlighet. Bildspelet, som visas på en skärm ovanför podiet, ger puls och stimulans åt föreställningen. Här tar man också tillfället i akt att sätta in Harry Perssons levnadshistoria i samtidens händelser.

När en kraftfull man ur arbetarnas led lyckas skapa uppmärksamhet och hävda sig som elitidrottsman blir han ett föredöme för sina arbetskamrater. Att Harry Persson blev en folkkär person i tjugotalets Sverige berodde inte bara på att han länge var en framgångsrik boxare. Det har också sin grund i att han var rakryggat hederlig i sin sport och i sin kontakt med arrangörer och matchförmedlare.
Harry Perssons livsöde är ur viss synpunkt specifikt men har likväl allmängiltighet för människor som får kämpa för sin existens - för att få medkänsla och omtanke av sina närmaste då livet går emot.
Lars-Åke Franke-Blom hade ett väsentligt ämne att ge musikdramatisk gestaltning, då han bestämde sig för att skriva en opera om HP - Harry Persson. Att han under arbetets gång behövt ändra - reducera librettot hör till skapandets villkor.
I allt väsentligt har Franke-Blom lyckats åstadkomma ett naturligt och adekvat tonspråk till operans skiftande scener. Bäst känner man igen Franke-Bloms uttryckssätt från tidigare verk i fritonala partier, där musiken på ett organiskt sätt förenas med texten och smidigt följer spelets emotionella skiftningar.
Men tonsättaren är inte heller främmande för att friskt låna alster, som mer eller mindre har anknytning till tjugotalets kulturströmningar.
Stenhammar får bidra med sin högstämda nationalhymn, som plockas sönder till lämpliga byggbitar. Maffiga manskörssånger och samtida slagdängor får hjälpa till att skapa rätt tidsfärg. Schlagern Lägg dina sorger i en gammal säck varieras förtjänstfullt för olika instrument i orkestersatsen och får tjäna som motvikt till disharmoni och upprörda stämningar i operans senare del.

Stora avsnitt av operan har viss musikalprägel. Mest operamässiga är kärleksscenerna, där Franke-Blom låter ljuva melodilinjer framträda understödda av en prunkande orkestersats, som inte sällan ger associationer till Puccini. Ljussättningens rosenröda skimmer förstärker ibland kärleksidyllen.
Solistensemblen från Stockholmsoperan gör genomgående hedervärda insatser. Sångarnas repetitioner med orkestern har bara pågått en knapp vecka, och man kan därför inte begära att de redan vid första föreställningen skall vara fria från text och noter. Man slapp dock se nothäftena tack vare att de diskret hade placerats på låga notställ.
Bland föreställningens bästa prestationer var det fina samspelet mellan HP- Gunnar Lundberg och Ingeborg - Sara Olsson. Trots de sceniska begränsningar som hör samman med ett konsertframförande, kunde man här finna goda ansatser till konsekvent rollgestaltning.

Båda artisterna hade memorerat stora delar av sina sångpartier. Gunnar Lundbergs sonora baryton och Sara Olssons höga, ljusa sopran stod för de absoluta höjdpunkterna i operans solo- och duoinslag. Särskilt goda insatser gjorde också Johan Edholm, Lars Arvidson och Stig Tysklind med utmärkt sång och talangfullt agerande.
I den mån solistensemblens samtliga medlemmar kan frigöra sig från text och noter till nästa veckas föreställningar finns ett betydande utrymme för ett friare, naturligare sceniskt agerande.
Körer i operasammanhang har ofta en kompletterande bakgrundsfunktion. Men det gäller inte HP-operan, där kören har en framträdande, dynamisk funktion, dels som livfull publik vid boxningsmatcherna, dels som representanter för olika åsiktsgrupper under tjugotalet. Körens musikaliska insatser präglades av koncentration och uttrycksvilja.
För att fungera i ett operasammanhang krävs stor lyhördhet och anpassning av orkesterkollektivet inte minst när det gäller dynamik och klanglig avvägning i förhållande till sången. Stefan Solyom lyckades genomgående att uppbåda ett smidigt och vitalt orkesterspel.
Med en halv timmas paus hade HP-operan tre timmars speltid. Det är i längsta laget för en opera av detta slag. En nedstrykning med en dryg kvart skulle sannolikt göra HP-föreställningen ännu mera attraktiv och meningsfull för publiken.