Hemingway spelade med musikens urkraft
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Amerikanen Gerry Hemingway (född 1955) har varit en framträdande profil inom den avantgardiska jazzen sedan slutet av 70-talet med 12 år i Anthony Braxtons grupp. Under 90-talet har han satsat på en egen grupp i vilken ingår holländska och amerikanska musiker.
I Norrköping hade han med sig den lysande trombonisten Wolter Wierbos från Holland, i övrigt kompletterades kvintetten med svenska musiker - Per "Texas" Johansson på klarinett, Amit Sen cello, och Palle Danielsson bas.
Gruppen spelade Hemingways egna kompositioner med ett undantag - extranumret blev en 1400-talsmadrigal av Carlo Gesualdo (fast knappast igenkännlig). Man började med två sviter, Little Suite och Perfect World, och fortsatte med ett par korta stycken, som a Waltz in Seven.
Hemingway är ingen vanlig takthållande trumslagare utan han eftersträvar att skapa stämningar. Han ger som perkussionist sina kompositioner mångskiftande koloriter och med medmusikernas hjälp blir klangbilderna ofta häpnadsväckande och oroande. Detta är fri improvisationsmusik som inte låter sig etiketteras så lätt men man lyssnar med en pirrande känsla av att uppleva urkraften i musikskapandet.
Gitarristen John Lindblom, basisten Johan Berthling och trumslagaren Richard Stenmark i trion Booster hade den ganska otacksamma uppgiften att agera förband. De visade i alla fall att det finns lovande unga improvisationsmusiker i vårt land.