Hell On Wheels bromsar sig fram till hjärtat
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hell On Wheels
+ Penti
Tempo, Popstopp, onsdag 4/4
<img src="bilder/sparvagnar/betyg4.gif ">
Det är väldigt spännande att se, i dagarna skivdebuterande, Norrköpingsbandet Penti värma upp scenen åt Hell On Wheels.
Penti, med medlemmar hämtade ur bland andra lokala pophoppet Speedmarket Avenue, överraskar med snygg stämsång och en skönt udda instrumentering med bland annat trumpet och leksaksmelodica.
Penti låter bra och varvar lika delar rak, svensk powerpop med influenser från mer skev amerikask alternativrock. Som om norrländska Hardy Nilsson och amerikanska Pavement vandrar hand i hand nerför en solig landsväg på jakt efter Håkan Hellström. Ungefär.
Min enda invändning mot Penti är texterna, som haltar betydligt. Flera gånger känns de gymnasialt banala raderna nästan pinsamma, och gruppen har verkligen något att jobba på. Men överlag pekar smilbanden uppåt under en bekantskap med Penti.
När Hell On Wheels strax efteråt intar scenen känns det nästan som att få ett slag i magen. Gruppens sångare, Rickard Lindgren, kör över allt motstånd och alla invändningar man någonsin kan ha haft om gruppen med sitt flammande scenutspel. Som en drucken gospelpastor predikar han intensivt, glödande och närmast besatt för alla som någonsin tvivlat på att gruppen är bärare av rockens helige ande, och utan tvekan är han den som håller Hell On Wheels skuta flytande. Att Rickard Lindgren dessutom besitter en av det här landets mest säreget starka rockröster gör ju inte saken sämre. Stark, självklar och med en sting som biter sig fast i sinnet och ger ett närmast genialiskt intryck. Som Jon Spencer på en tokkristen tripp, eller som en Frank Black utan en massa dåliga droger i systemet. Ungefär.
Liksom en svala ju inte gör någon sommar, gör en frontperson kanske inte ett helt rockband men det är Rickard Lindgrens dedikation och flammande hängivenhet som ger starkast intryck då man ser Nyköpingstrion på scen.
Hell On Wheels bromsar sig fram till ens känslor, tar alltid det där extra, oväntade ackordet och och känns som bandet som ständigt sitter med ett extra, egenhändigt tillverkat, ess i rockärmen.
På skiva står jag knappt ut med deras krumbuktanden, men på en scen alldeles framför ens ansikte är Rickard Lindgren och hans Hell On Wheels något verkligt speciellt.
Kanske når deras snåriga hybrid av The Pixies och Jon Spencer Blues Explosion inte ända in i hjärteroten, men efter en stund står de alltjämt utanför hjärtats kammare och bankar så ihärdigt på dörren att de åtminstone får upp den på glänt.
Och med en sångare som är så övertygande, vansinnigt bra att han skulle kunna recitera en kokbok stående på huvudet och fortfarande framstå som vägen, sanningen och livet kan man inte annat än att släppa in i hjärtat.
MARTIN SÖDERSTRÖM
martin.soderstrom@nt.se
011-200 168