En man, en scen. Det kan låta simpelt, näst intill lite patetiskt, som en trubadur på väg att slå sitt sista ackord på gitarren. Men José González visar att han, och bara ett fåtal i hans klass, kan göra en enmansshow storslagen.
De är få, artisterna som klarar att utan back-up fylla ut scenen. Låta röst och gitarr spela fritt, sväva ut över publiken. Bob Dylan och Christian Kjellvander är av samma kaliber. För att vara ensam på en scen krävs mod och styrka, men distans. Kanske är det därför José González omges av en mystisk aura, som följt honom sedan genombrottet 2003. Han är nära oss, men håller avstånd. Blygsam, tystlåten, hemlig, attribut som ökar på attraktionskraften.
Från första låten ”Stay in the shade” faller en hypnotisk stämning över åhörarna. Vi trollbinds, är med i varje fingerrörelse. Vi hör varje andetag, varenda mumlande stavelse i texterna. Ser honom sitta i ljusstrimmor av rött eller blått. Sakralt, är ett ord som passar in. Men blir det inte pretentiöst då, stelt eller konstlat? Kanske lite eftersom vi nu hört honom babbla om sin uppväxt, herpesvirus och boogie-woogie i Sommar i P1. Dessutom har han ju gjort över 1 000 konserter världen över. Lite mellansnack hade ju varit schysst. Å andra sidan förväntar vi oss inte det från honom. Han är liksom ”speciell”, så som man pratar om ett barn i utanförskap eller med en diagnos. González är exklusiv.
Arbis Bar & Salonger börja utmärka sig som en scen att räkna med, som lockar de största. En sådan scen som erbjuder en mysig och intim stämning. Långt från kala arenor som luktar hockeysvett.
Han fortsätter, en blandning av låtar från sina tre album. En och annan Junip-låt, bandet han lirar i emellanåt, glider in. Märkligt nog är de största hitsen covers, som The Knives ”Heartbeats” och ”Hands on your heart”, den gamla Kylie Minogue-dängan. Bara en artist som González kan göra genuina tolkningar av sådana låtar. Avslutningen blir magisk med Massive Attacks ”Teardrop.” En man, en scen. En gigant.