Sophie Zelmani och hennes band går stilla upp på scenen. Hon säger ett enkelt "Hej" och tänker ett ljus. Och börjar sedan spela "No Room For Dealing". Det är verkligen inga stora gester när konserten inleds i den fantastiskt vackra Hörsalen.
Sophie Zelmani får ibland kritik för att hennes musik är alldeles för finstämd och hennes sång alltför spröd och försiktig. Live är det dock svårt att komma med några sådana invändningar. Konserten är överraskande dynamisk. Inte minst nya "Only a Miracle" som är det svängigaste hon skapat. Och under avslutningen av "Got to Stop" spelar gitarristen Lars Halapi ett dånande solo - giarren formligen ylar fram, och det blir kvällens största spontana applåd.
Huvuddelen av konstellationen på scenen har spelat ihop i 20 år, och samspelet sitter perfekt. De har en självklar säkerhet, och det är en ren njutning att lyssna på dem.
Mellansnacket känns ofta spontant. Oavsett om det handlar om en osedvanligt utförlig bandpresentstion eller en historia om bakgrunden till en låt. Det blir även roligt, som när hon pratar om hur trött hon är på "Going Home".
Spontant blir det också när hon ber publiken om önskemål och det visar sig att hon inte riktigt kan texten. Så hon lånar en telefon av en ur publiken för att leta upp texten.
Sophie Zelmani spelar ett par låtar från nya skivan "Sunrise" och det känns betryggande att det mesta är sig likt. Titellåten framförs och är förblindade vacker.
Hela 24 låtar hann framföras under den drygt två timmar långa konserten. Det kan tyckas långt, men när det är så här vackert och bra är det inte en sekund för långt.