Fascinerande ishavsmusik
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Konserten började för all del bra med Karin Renqvists nyskrivna Arktis Arktis, som hon hämtat inspiration till under en polarexpedition. Det är en fascinerande klangvärld som tonsättaren lyckas föra lyssnaren in i.
Det är rörelse och ofta starkt flöde i musiken. Musik som man berörs av och tar till sig. Isiga klanger glider in i varandra i flageoletter och höga träblås - ebbar ut och ger plats för nya klangsensationer. Sensibla kluster förtätas och uttunnas. Orkesterapparaten utnyttjas selektivt och sparsmakat. Ömsom framträder musiken dröjande, meditativt ömsom aktivt, energiskapande. Karin Renqvists nya komposition är ett värdefullt inslag i nutida tonkonst.
Programmet fortsatte med Schumanns Pianokonsert, vars inledningssats fick stark framtoning av det smäktande känslosamma, vilket ytterligare markerades av segt tempo. Mellan satsen har beteckningen Andantino grazioso, men så särskilt graciöst var inte framförandet. Visst presterade solisten ett klart och distinkt spel, men Schumanns drömska stämningar kan inte enbart återges med gränslös sentimentalitet.
Först i finalen kunde man känna igen den lynnige Schumann, som med improvisatorisk touche släpper fram det lekfulla och kapriciösa. Samordningen mellan solist och orkester fungerade hyggligt om än inte idealiskt.
Dirigenten Joseph Swenson var uppenbarligen inställd på stordåd, då han grep sig an med Beethovens A-dursymfoni. Framförandet präglades av en strävan efter maximala kontraster både när det gäller tempi och dynamik. Visst skapades det väldiga spänningar vid uppbyggnaden av orkestercrescendi, men när man nått kulmen var orkesterklangen ganska risig.
De kantabla Allegrettosatsen tömdes restlöst på emotioner. Genom att tillgripa ett alltför forcerat uttryck i flertalet satser blev Beethovens sjua en flopp. Därmed förgrovades tonspråket och Beethoven blev tråkig och träaktig. Lyckligtvis brukar Beethoven klinga betydligt bättre i De Geerhallen.