En enda lång hit- kavalkad
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vid en konsert med rocklegenderna Status Quo vet man vad man får. Det är rutinerade musiker som har spelat ihop under lång tid, som bjuder på traditionsenlig rocknroll. Radarparet Francis Rossi och Rick Parfitt har varit med sedan gruppen bildades på 1960-talet. Keyboardisten Andrew Bown kom med 1976 och basisten John "Rhino" Edward tio år senare. Nytillskottet är trummisen Matt Letley som kom med förra våren.
Att grabbarna gillar att turnera förstår man av att gruppen under de 40 år de hållit på legat ute på vägarna i sammanlagt 22 år. Under dessa 40 år har gruppen producerat över 50 singlar som alla blivit hits. Så det finns ju en hel del material att ta av kan man säga. Och även om det är gungande, taktfast rock som är det man främst förknippar med gruppen, så har man faktiskt bjudit på en hel del fina rockballader också. Men av detta får vi intet höra den här kvällen. Här är det traditionell rock som gäller. Och visst är det fest, en ganska stökig fest. men det blir väl lätt så när flera hundra grabbar omkring 40-årsstrecket i tanke och känsla förflyttas 25 år bakåt i tiden. Till tonårens dagar då man satte likhetstecken mellan fest och röj. Det är dans, smågruff och förbrödring runt om i lokalen. Ingen kan stå still i den gungande musiken. Till och med ordningsvakterna glömmer sig stundtals och skuttar med, innan de kommer på sig med att det kan verka oseriöst och då sträcker de på sig och tar på sig "allvarliga minen".
Inledningen med gamla godingen Caroline anger tonen för kvällen. Det blir precis vad man trott - en greatest hits-kavalkad med låtar som Down Down, The wanderer, Roll over lay down, In the army now och Rockin all over the world. Det märks att grabbarna på scenen har kul och kul har också publiken. Det är händer i luften, det är luftgitarrspelande, det är skuttande och skrålande. Att publiken känner sin Status Quo är tydligt. Själv tycker jag, när de första starka nostalgikänslorna lagt sig, att det blir tämligen enformigt. Allt låter likadant, speciellt i den här lokalen där musiken lägger sig som en täcke över publiken, så att det blir näst intill omöjligt att urskilja ord eller nyanser. När grabbarna på scenen efter lite drygt en timme tackar för sig, känns det faktiskt mer än nog.
Men efter en stund tänds strålkastarna på scenen ånyo och den här gången bjuds vi på ett riktigt långt medley med idel gamla rocklåtar. Det blir bland annat Roll over Beethoven, Lets Dance, Rock and Roll Music, Jonny B Good och Great Balls of Fire. Det blir en rolig och svettig avslutning på en inte alltför spännande men ändock kul kväll.