På väg mot Konsert och Kongress är jag nyfiken på vad jag kommer få se för typ av spelning av mangainfluerade Dolly Style, ett band som sedan Melodifestivaldebuten 2014 bytt ut samtliga tre originalmedlemmar. Jag möts av ett hav av unga förväntansfulla fans i hårspännsprydda ljusblåa och rosa frisyrer. Många har klätt ut sig till deras idoler och frågar angeläget sina föräldrar när konserten börjar.
När Dolly Style stiger på scenen är det inför ett relativt fullsatt Konsert och kongress. Scenshowen känns inledningsvis uttänkt och tight, med såväl samspelta dansare som påkostade bildskärmar. Bandet öppnar med ”Hello Hi” och det märks att fansen är uppspelta över att se sina idoler. Ett nervöst mellansnack där bandet pratar i mun på varandra följs av ”Rollercoaster”. Vid det här laget har den inledande upprymdheten bland fansen avtagit och det blir en rätt stor kontrast mellan pumpande EDM-pop och en sittande publik.
Eventuellt är det premiärnerver som gör att publikkontakten uteblir under stora delar av första halvtimmen. Det märks att bandet lagt mycket tid på att repetera danssteg och låtarnas framförande, men samtidigt missar bandet att ta vara på den entusiasm som finns bland de unga fansen. När bandet till slut uppmanar publiken att hänga på gör publiken allt de kan för att klappa med.
Under ”Cherry Gum” och ”L-O-V-E” känns Dolly Style säkrare och fansen dansar på läktaren. Men när trion i en paus berättar att kommande låt handlar om ett ”breakup” frågar två barn bredvid mig sina föräldrar vad ordet betyder. Bandet skulle tjäna på att ytterligare anpassa sig efter sin publik; skippa de vuxna mogna låtarna, slipa på mellansnacken så att barnen hänger med och våga släppa på att vara alltför duktiga och perfekta. Då tror jag Dolly Style har potential att se till så att deras fans känner sig nära bandet under liveakten och inte bara den efterföljande signeringen.