3 x kärlekspiller med popattacker och lekfullt punkdriv
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
+ Girlfrendo och Aerospace
Tempo, Popstopp 18/4
<img src=bilder/sparvagnar/betyg5.gif>
Det är lika bra att jag erkänner det genast. Att sätta någon form av helhetsbetyg på en tillställning innehållande väldigt speciella och sinsemellan olika band är inte lätt. Och känns inte rättvist heller.
Hur som helst var det en kväll i den sanna indiepopens namn på Tempo. Ni vet den där lilla inrutade delen av musikvärlden där musik helst ska släppas på vinyl och den unisona uppfattningen verkar vara att en låt automatiskt blir sämre ju fler som får chans att höra den.
Vad man nu än må tycka om den sortens attityd till musik var det svårt att som popälskare inte sväva på små moln i onsdags.
Först ut var stockholmska Aerospace, som i dagarna för övrigt är aktuella med en singel på två skivbolag från Norrköping. De förkapslade allting jag älskar med popmusik i perfekta treminutersattacker. Fluffigt skön och sprudlande livsglad popmusik med refränger som biter fast direkt. Barnsligt vackra låtar som Summer Belongs To Her (Friend called June) får mig att totalt smälta av glädje.
Hade solsken varit ett gitarrackord hade Aerospace spelat det. Hela tiden.
Borås mesta popstjärnor i Girlfrendo intog scenen strax därpå. De börjar trevande och känns inte alls lika säkra och rakt på sak som när det spelade här tidigt i vintras. De nya låtarna är verkligen inte alls så direkt och uppenbart medryckande som de från debutalbumet Surprise, Surprise It's Girlfrendo. Men oron visar sig vara oberättigad, då de redan som tredje låt spelar den makalöst söta Crushed, en av det förra årtiondets typ tio bästa svenska låtar.
Det är omöjligt att inte älska Girlfrendos charmerande udda poplåtar om långdistanskärlek och trassel med pojkar.
Girlfrendo avslutar, på publikens begäran, med en dramatiskt underrepeterad och kaotisk version av Spacemen 3's gamla knarkrockklassiker Walkin' With Jesus, och genast sitter Girlfrendo som en kärlekspil rakt i bröstkorgen.
Dessutom, jag vet att jag har sagt det förr men jag tänker fortsätta tjata om det ett tag till, har sångerskan Josephine Olausson en enastående förmåga att se riktigt, riktigt cool ut vad hon än tar sig för. Punkt slut.
Amerikanska The Aislers Set är nästan en uppenbarelse att se på scen. Redan från första ackordet har de publiken i sin hand och sångerskan Amy Linton hamrar ut gediget svängig punkpop i ett pärlband av attityd och riffglädje.
Deras popsånger blir nakna och rått karga i livesättning och de påminner periodvis mer om Ramones än Stereolab. Vilket just inte gör så mycket alls, när jag tänker efter. Någonstans där inne bland larmet och klisterrefrängerna tycker jag mig även hitta ekon från riktigt tidiga The Cure, då de fortfarande lekande lätt trollade fram bistert vackra punkpoppärlor och innan Robert Smith blev världens deppigaste penntroll och började ta sig själv på alldeles för stort allvar.
Jag älskar lekfullheten i Aislers Sets låtar, jag älskar punkdrivet och jag älskar kombinationen av kraft och ångloksstarka melodier.
Med ett leende låter jag amerikanerna köra över mig, mangla mig, och tillsammans med den hoppande publiken vill jag bara ha mer. Hade det bara gått att dela ut sex spårvagnar hade jag gett dem till Aislers Set utan att blinka.
MARTIN SÖDERSTRÖM
martin.soderstromnt.se
011-200168