Norrköpings filmfestival, Cnema 3/10.
Frankrike har länge levererat underbart lågmälda vardagsdramer. Regissören Bruno Dumonts filmer tillhör inte den kategorin. Till det djupt mollstämda från tidigare verk har han i denna senaste skapelse lagt till absurd humor.
Filmen utspelar sej kring en strand vid den nordfranska kusten där den förmögna medelklassfamiljen Van Peteghem tillbringar sommaren i sin monumentala strandvilla i grå betong. Året är 1910 och första världskriget har ännu inte sopat bort en del av murarna mellan samhällsklasserna, så det är upplagt för sociala krockar mellan Van Peteghems och den fattiga fiskarfamiljen Brufort.
Dramat tätnar när två poliser anländer. Deras utredning av ett antal mystiska försvinnanden förvandlas till slapstickhumor när den groteskt storväxte och runde kommissarien ideligen ramlar och till och med rullar (!) nedför de branta stranddynerna.
Familjen i strandvillan orsakar också många skratt i sin grandiosa pompöshet. Det är solstolar som kollapsar och middagsstekar som inte låter sej forceras av familjefaderns (Fabrice Luchini) klantiga handlag. Både Luchini och Juliette Binoche i rollen som hans syster tvingas tömma hela sin verktygslåda. Överspel? Javisst - och mycket roligt!
Men skrattet fastnar när det står klart för oss i publiken att de försvunna personerna hamnar i grytorna hos familjen Brufort som ett tillskott av kött i en mager diet. Som ett eko från en annan absurd fransk film, ”Delikatessen” från 1991.
Det här är med andra ord en mycket skruvad social fars. Förvirrande, men givande. En sådan där film, som stannar kvar långt efter att du kliver ut från salongen.