Vertical Limit går fort utför
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vertical Limit är en katastroffilm i vilken en katastrof inträffar var tionde minut. På väg mot toppen på K2 i Himalaya (8611 meter över havet) utsätter den egotrippade miljardären Bill Paxton sina medklättrare för livsfara när han trotsar vädrets makter. Några dör och själv störtar han med två medklättrare ner i en djup isspricka där de bara har att invänta en säker död om ingen räddningspatrull kan undsätta dem.
Nere i baslägret finns Chris O´Donnell som är bror till Robin Tunney som är en av de tre i issprickan. Med lock och pock får han ihop några våghalsar till klättrare som är villiga att riskera livet under en räddningsexpedition som desslikes är en kamp mot klockan. Kommandot tar den grånade fjällräven Scott Glenn som för en spöklik tillvaro uppe i bergen, oförmögen att lämna det berg som krävde hans hustrus liv.
Överdrifterna är tätt packade i filmen och rätt ofta blir filmen i fånigaste laget när man idylliserar med meningslöst slidder-sladder. Klättrarna är klädsamt rimfrostade i ansiktena och de flåsar realistiskt i den tunna luften. Några frostskador ses däremot inte till, de enda synbara skadorna är diverse skrapmärken. Däremot snackas det mycket om ödem - den vätskeansamling i lungorna som fångarna i issprickan drabbas av.
Vertical Limit skulle inte kunna se ut som den gör om inte digitaliseringens trollkonster funnes att tillgå. Film är förstås film men ibland tycker jag att det blir för mycket fusk. Tekniken blir till självändamål.