Slutet på historien mest som en ljummen kopp té

Författaren Graham Greene hade ett gott förhållande till filmen. Han skrev själv filmkritik under en period i slutet av 30-talet, många av hans böcker filmades och han bidrog även med originalmanus, mest känt är hans manus till Den tredje mannen. Så stort avtryck i filmhistorien har flertalet av filmerna inte lämnat efter sig och drygt årsgamla Slutet på historien torde knappast gå ett bättre öde till mötes.
Ser man bara till namnen borde Slutet på historien ha blivit mer imponerande än vad den nu är. Först och främst har vi en ypperlig huvudrollstrio i Ralph Fiennes, Julianne Moore och Stephen Rea och regissören och manusförfattaren Neil Jordan har visat vad han går för i The Crying Game och The Butcher Boy. Fast nu vill det sig inte riktigt - i stället för en het och aromatisk brygd får vi en ljummen kopp té, vilket onekligen känns lite snopet.
Slutet på historien handlar om kärlek i andra världskrigets skugga men katoliken Greene för också in sina sedvanliga religiösa funderingar i storyn. Så påträngande är de inte - om man undantar slutets mirakel - men de finns där för den som är mottaglig för dem.

Ralph Fiennes spelar författaren Bendrix (man anar Greene själv som förebild) som mitt under brinnande krig har ett hemligt kärleksförhållande med Sarah (Julianne Moore) som är gift med den småtråkige ämbetsmannen Henry (Stephen Rea). Regissören har bibehållit de tre tidsplan som finns i romanen och har genom denna uppspaltning av historien komplicerat filmen en del - om det är till det bättre är jag inte fullt säker på.
Av skådespelarna är det främst Julianne Moore som drar intresset till sig medan de båda männen verkar egendomligt förströdda. Det är alltså kring rödhåriga Julianne det hettar till och filmen får en gnutta erotisk laddning.
En tidigare filmversion av Greenes roman gjordes 1955 med Deborah Kerr och Van Johnson som det älskande paret.