Planeten Mars som enda höjdpunkt
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För att förbereda landningen har man skickat upp stora mängder alger till Mars för att syrebemänga atmosfären. Man har till och med landsatt en lägerbyggnad med mat och vatten för expeditionsmedlemmarna.
När resans 309 miljoner kilometer tillryggalagts efter 182 resdagar i rymden går allt på tok. I stället för vetenskapligt arbete får rymdgänget ägna sig åt att finna en överlevnadsstrategi. Som vanligt är i sådana här sammanhang decimeras gruppen sakta men säkert. Den som har lite filmerfarenhet lär redan efter tio minuter ha gissat vilka överlevarna blir. Så det finns inte mycket spänning att hämta på den punkten.
Det minst intressanta i filmen är faktiskt människorna som är rena pappfigurerna och vars repliker endera består av obegriplig teknisk jargong eller plattityder av värsta slag. Då har filmmakarna lyckats bättre med den röda planeten med dess ogästvänliga yta.
Här tränger en viss suggestionskraft fram ur bilderna. Själva händelseförloppet är dock totalt spänningslöst - det är de gamla vanliga rymdschablonerna som putsats upp. Till vad nytta frågar man sig smått desperat i väntan på minsta lilla överraskning.
Av skådespelarna är det bara befälhavaren Carrie-Anne Moss som sätts på prov och det är henne man kan koppla något lite intresse till. Men varför går hon omkring i tank-top inne i rymdskeppet? Det verkar inte särskilt professionellt.
Regidebutanten Antony Hoffman är sydafrikan och har hittills livnärt sig på reklamfilm. Det vore nog bäst om han fortsatte med det.