Mörk berättelse om missbrukare
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I öppningsscenen stjäl Harry moderns TV för att få pengar till heroin. Vi förstår att det inte är första gången den scenen utspelar sig. Sedan går det snabbt utför för alla inblandade. Mamman (Ellen Burstyn) tror att hon ska vara med i en TV-show och för att komma i sin röda klänning börjar hon äta bantningspiller. Snart är hon fast i ett missbruk som gör henne galen. Aronofsky försöker visa att Sara är beroende av skräp-TV på samma sätt som Harry och hans vänner är beroende av heroin. Säga vad man vill om den liknelsen men ett visst behov att nyansering infinner sig. Sådant tycks inte bekymra Aronofsky, i stället blir Saras berättelse den mest frånstötande.
Estetiken i Requiem känns igen från mycket independentfilm, tricks som slow-motion, film som körs för snabbt och ironisk betoning genom klipp (utförda av Jim Jarmuschs klippare Jay Rabinowitz). Men när Harry, Marion och Ty går sina hemska öden till mötes föds misstanken att Requiem inte är mycket mer än en oerhört snygg upplysningsfilm om hur illa det slutar då man sysslar med droger. I mycket beror det på att stilen tar över och personerna aldrig får tillfälle att vara annat än knarkare. Skådespeleriet är ändå, då utrymme ges, alldeles utmärkt, framför allt gör Jennifer Connelly sin bästa roll hittills.
Trots sina brister är Requiem inte ointressant. Det är en egensinnig film, provocerande svart och ofta är ute efter att chockera. Men efter Aronofskys lovande debut Pi trodde man sig kunna hoppas på mer än så här.