Hannibal ingen ny När lammen tystnar

Tio år efter När lammen tystnar är den kannibalistiske Dr Hannibal Lecter tillbaka på bio. Det är ett återseende som inger blandade känslor. Dels för att Lecter är en obehaglig person, en massmördare bakom den kulturella fernissan, dels för att det känns som om filmen skulle snylta på Jonathan Demmes mästerliga När lammen tystnar. Därför skänkte det åtminstone mig viss tillfredsställelse att både Demme och hans huvudrollsinnehaverska Jodie Foster tackade nej till att medverka i Hannibal.
Det största felet med Hannibal är att den inte är När lammen tystnar, det är ett grundläggande fel som inget i världen kan ändra på. Så vi får nöja oss med vad Hannibal är - en hyfsad film med hyfsad spänning men fjärran från den gastkramning När lammen tystnar spred i biomörkret. Lustigt nog verkar Lecter nästan avdemoniserad när han rör sig fritt och inte sitter bakom lås och bom. Och komplexiteten i hans förhållande till FBI-agenten Clarice Starling har också till stor del gått förlorad så som Julianne Moore gestaltar rollen, hon är hårdare och mindre sårbar i sin rollframställning än vad Jodie Foster var.

Dr Lecter står på listan över FBI:s tio farligaste brottslingar men han är som uppslukad av jorden. Det är inte bara FBI som är intresserat av hans infångande utan också ett av hans offer, multimiljonären Mason Verger (Gary Oldman sminkad till oigenkännlighet) som utfäst en belöning för hans gripande. Han tänker hämnas genom att låta en flock utsvultna vildsvin få sig ett skrovmål på Lecter.
Italienske polisinspektören Pazzi (Giancarlo Giannini) får upp ett spår i hemstaden Florens, där det visar sig att Lecter bor under falsk identitet i ett urgammalt palazzo och är på god väg att få ett prestigefyllt biblioteksjobb genom sin grundliga klassiska bildning och sin förmåga att citera Dante på originalspråket.
Lecter slinker emellertid ur den fälla som Pazzi gillrar och återvänder till USA där katt-och-råtta-leken fortsätter utan att man blir särskilt engagerad. I stället för spänning tycks filmen ha satsat på äckeleffekter - vilka de är tänker jag bespara er men man får absolut inte vara äckelmagad om man skall stå ut med de värsta scenerna.

Av njutningsmänniskan Lecter får vi inte se så mycket i filmen eftersom det mesta av Lecters sybaritiska läggning skalats bort i filmen (i boken ges detta stort utrymme). Det är barbaren Lecter filmen vill lyfta fram och för att få honom så demonisk som möjligt belyses hans ansikte så ofta som möjligt underifrån. Att det trots allt lyckas så bra som det gör är framför allt Anthony Hopkins förtjänst.
Den som läst Thomas Harris bok kommer att upptäcka att det befängda slutet är borttaget. I stället får vi ett öppet slut som hur tydligt som helst signalerar fortsättning följer.