Festival - rolig om man var där

Lina (Ebba Hultkvist) vill åka till Arvikafestivalen tillsammans med sina vänner. Hennes mamma är förstås inte glad (föräldrar i ungdomsfilmer är sällan av det tillåtande slaget). Trots det bestämmer sig Lina för att åka. Hon packar kläder och sin guldfisk(!) och ger sig av.
Strax efter att ha anlänt är Linas pojkvän Calle (Jesper Sahlén) otrogen med en flicka från ett närbeläget tält. Lina kommer på honom. Hon flyr scenen och träffar Marc. En rockstjärna som av hans scenshow att döma kan vara den minst trovärdiga på svensk film sedan Ypsilon i Stockholm Marathon.

Att låta ett festivalbesök representera ungdomliga frihetssträvanden är förstås inte tokigt men filmen har problem att bygga något större narrativ. När man väl kommit fram till Arvika blir mest småscener, som slutar med att folk springer ifrån varandra, blandat med snabba montage av festivalbilder.
Regissören Karl Johan Larsson ger ett nervöst intryck och spelar en poplåt så snart han tror att publiken har tråkigt. Men Ebba Hultkvist, Källa Bie, Martin Aliaga och Jesper Sahlén gör riktigt bra insatser. Några dialoger mellan Hultkvist och Bie har en imponerande tonträff. Om den snabba klippning kan få någon att glömma hur trivialt Jens Janssons foto är, är den taktiken inte förgäves. Festival använder sig också av dokumentära bilder från spelningar med diverse band, bland annat Wannadies och Hellacopters. Till slut påminner detta sammelsurium av festivalbilder mest om att titta på någons semesterbilder. Roligt om man var där. Fast knappt det. Den unga biopubliken verkade dock vara mer förstående.