En mänsklig film
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vilken tröja luktar minst, undrar Johanna Sällström och kör upp, vad man får förmoda, två svettiga tröjor under näsan på Jonas Karlsson.
Som rollkaraktärer heter de förstås inte Johanna respektive Jonas, utan Anna-Karin och Johan. De två utgör huvudpersonerna i Hans och hennes, ett ruffigt litet kammarspel i filmformat om ett ungt par på landsbygden. Inte så slicka, utan mer fula och skitiga om man får uttrycka det så.
Anna-Karin har inte blivit med barn, trots att hon spolade p-pillerna för ett år sedan. Det visar sig att Johans spermier är päronformade och odugliga. Försöken till att lösa dilemmat får smått katastrofala följder.
Mer skall inte avslöjas, men det är hisnande pinsamt på ett kul sätt och dialogen är roligt fräck, som när den smått hypokondriske kompisen, spelad av Shanti Roney, säger i mobilen att han inte kan snacka mer för då får han cancer i hjärnan eller när Johan öser galla över invandrare i största allmänhet, för att så småningom möta verkligheten i form av Michalis Koutsogiannakis sympatiske kohandlare, i filmen kallad Greken.
Den nynaturalistiska trend som svensk film befinner sig i får här ytterligare ett uttryck, vilket förstärks av handkameran, förenklad från Triers extrema antielegans, eller varför inte Marek Wiesers fotografiskt poetiska närgångenhet i Det nya landet.
I Hans och hennes ser vi en mer förbilligad hemvideoestetik. Det är okej på grund av skådisarnas energiska utspel, regissörens goda humör och manusförfattarens strama vildhet.
Men ja, jag blir lite störd. Nu ids inte filmbolagen längre trycka på att filmerna är inspelade på DV, utan man bara gör det och kör dem sedan genom det gigantiska datafilmflimmerfiltret.
Bilden ter sig på stor duk lite platt och glanslös, trots allt. Å andra sidan, med den nya tekniken blir det något billigare att producera fler filmer, vi får starkare nutidsberättelser, fler förmågor får chansen och det svenska filmklimatet har äntligen blivit hetare. Det visar inte minst musikvalet, algerisk rai (om än Stockholmsproducerad sådan), flera låtar i rad med Hada Raina, på nordafrikansk dialekt.
Men vem bryr sig? Bara det svänger. Grekiskt eller nordafrikanskt, det går på ett ut. Kanske. Men till syvende og sidst är det skönt att lära känna Jonas Karlssons och Johanna Sällströms vardagliga karaktärer, som är så lite präktiga och så mycket mänskliga.