Djävulen tar hem poängen

återbruk tillhör ordningen för dagen i ett Hollywood där bristen på originella filmmanus tycks vara skriande stor. Därför har man nu dammat av en engelsk komedi som Dudley Moore gjorde med sin partner Peter Cook 1967. Bedazzled hette den och visades i Sverige under titeln Min kompis djävulen. Så värst många som såg den var det nog inte för vid den tiden var Dudley Moore okänd i vårt land.
Den nya versionen Djävulen och jag tar i så det knakar för att vara rolig men lyckas bara sisådär. Greppet att göra om djävulen till en förförisk kvinna (Elizabeth Hurley) har kanske en poäng men hon liknar mer en kläddocka än underjordens härskare.
Det är Brendan Fraser och hans komiska begåvning som räddar filmen. Han spelar Elliot som med sin påhängsenhet och sitt töntsnack får alla arbetskamrater att rygga tillbaka för hans kontaktsökande. Detta gäller också Alison (Frances OConnor) som han beundrat i smyg i åratal.

genom att sälja sin själ till Djävulen - det är det klassiska Fausttemat som spökar - får Elliot rätt till sju önskningar men varje gång han önskar går något snett och det är Djävulen som tar hem poängen.
Elliots önskningar förpassar honom in i olika roller och vad filmen i stort sett består av är en räcka sketcher i vilka Brendan Fraser får exponera sin komiska talang. Först får vi se honom som colombiansk drogkung, sedan blir han gråtmild känslopjunkare, stolplång basket-albino och snacksalig gayförfattare. När han önskar att bli Förenta staternas president blir han Abraham Lincoln och ställs öga mot öga med sin mördare. På den vägen är det - varje önskansuppfyllelse är kopplad till en obehaglig överraskning.
Regissören Harold Ramis var helt klart i bättre form när han gjorde Måndag hela veckan (Groundhog Day) och I flesta laget (Multiplicity). Här får han med tvekan godkänt.