Övers: Christian Ekvall
Albert Bonniers förlag
Någon frågade mig en gång: Vet du vad den ultimata dokusåpan kommer att bestå av? Jo – en samling människor, utplacerade på en öde ö någonstans på internationellt vatten, människor vars uppdrag är inte att rösta ut varandra, utan att döda varandra... en efter en.
Jag tänker på det när jag läser amerikanska Alexandra Olivas debut, en spänningsroman om det som de flesta av oss förmodligen fruktar mest av allt. Att bli lämnad. Ensam kvar.
I berättelsens fokus står Zoo, en av tolv utvalda i en dokusåpaproduktion som ska pröva deltagarnas förmåga till överlevnad under tuffa förhållanden i vildmarken. Hon har anmält sig för att ha ett sista stort äventyr innan hon och maken Miles skaffar barn, något som Zoo ser fram emot med minst sagt blandade känslor. Zoo är förstås inte hennes riktiga namn. Liksom Tracker, Waitress, Exorcist och Banker är de av produktionsteamet påhittade namn ämnade att accentuera deras förutbestämda roller i programmet. Detta med namnet är bara det första tecknet på den manipulation av händelserna som klippare och producent utövar.
Samtidigt som Zoo befinner sig i utmaningens hårdaste del utbryter en pandemi i världen. Människor dör, städer ödeläggs, det är som en medeltida pest. Men Zoo vill inte, kan inte förstå att kamerorna för länge sedan slocknat och att hennes vanliga värld är slagen i spillror. De döda i sin väg ser hon som utplacerade dockor, den ensamme pojken Brennan som envist som en kardborre hänger sig fast vid henne ser hon som en kameraman med dold kamera.
När Oliva varvar Zoos och Brennans strapatser med scener ur inspelningens början, när deltagarna ännu tävlade i lag och mottogs av en jovialisk programledare varje kväll, ter sig de senare först lite ovidkommande. Jag vill ju veta hur det går för dem båda NU, på deras farofyllda vandring mot Zoos hem och mannen hon lämnat. Först på slutet och med tvekan köper jag de båda trådarnas samverkan. Fortfarande tycker jag att romanen varit bättre, intensivare, om dessa i tid föregående avsnitt varit korta och mera inlemmade i huvudberättelsen.
Men visst är romanen spännande. Den har, inte minst, något oroande att säga om vår suktan efter "verklig" spänning och våra alltmer skruvade krav på fredagsunderhållning.