Ersatz
Anna Winbergs nya roman är en mystisk, mytisk berättelse som kretsar kring en också i verkligheten sägenomspunnen plats: ön Blå Jungfrun i Kalmarsund. Här blir en vårdag den trettonåriga Annika kvarglömd under en turistresa och återfinns, trots sökande, aldrig. Hon tros ha drunknat, men någon kropp hittas aldrig. Många år senare sitter hennes bror Martin i mörkret på sitt kontor när alla andra har gått hem, och försöker bringa reda i vad som egentligen hände. Det är i korta drag ramberättelsen. I den mån man alls kan tala om en ram, för en så skiftande, i tid, rum och perspektiv böljande roman som den här.
Jag måste ärligt säga att jag nog inte helt och fullt förstår allt i den här historien – men jag tycker om den. Fastän utan både egentlig början och egentligt slut och mest bestående av en mängd fragment, är den en fängslande blandning av folktro, legender och familjetragedi. Främst därför att Anna Winberg hela tiden har språket så väl i sin hand. Med skimrande prosalyrik och bildrikedom skapar hon en suggestiv alternativ värld där så udda företeelser som Blåkullafärder, babysim och blöta studentfester blandas.
Som gestalt förblir Annika töcknig, lite som – ja, som ett spöke, och Martin själv vandrar också runt som en vålnad någonstans mellan sägner och verklighet. Gemensamt för dem och för de unga kvinnor från olika tider ur vilkas liv Winberg ger snapshots, är lusten att falla för frestelsen och ge upp (och här kommer jag att tänka på Jonas Gardells roman "Frestelsernas berg"). Att låta sig fångas av sirenernas sång. Att låta sig dras ner i djupet, sjunka. Och kanske återuppstå i en annan dimension som en av alla döda jungfrur på ön Blå Jungfrun, lika talrika som stenarna på dess stränder.