Bokförlaget Mormor
Det ligger en kall, kuslig stämning över Conny Palmkvists nya roman "Vintern"; en dystopisk berättelse från en framtid där den mänskliga civilisationen slagits i spillror sedan asteroider börjat krascha mot jorden. I ruinen av den sydsvenska kuststaden där berättarjaget drar omkring tillhör de få människor som finns kvar i princip två olika kategorier: våldsmännen som far runt i bilar på jakt efter byte, och deras offer, eller potentiella offer, som hukande smyger längs väggarna och gömmer sig så gott de kan. Inga lagar gäller utom den äldsta: den starkes rätt.
Berättaren har förlorat allt, utom de få skatter han bär med sig i sin ryggsäck; några Alvedon och vattenreningstabletter, några fruktkonserver och en flaska vatten. Han är också farligt nära att förlora sig själv till hopplösheten och kölden. Men något driver honom vidare. Det är tankarna på hans lille son och den osläckbara längtan att hitta honom. Han vandrar runt i staden på såriga fötter och för alla han möter visar han ett suddigt foto och frågar: har du sett den här pojken? Svaret blir alltid nej. Och allt eftersom tiden går tvingas fadern kämpa allt hårdare för att hålla minnet av den älskade sonen levande. Sonen, som ska få det dyrbara vattnet i flaskan.
I boken ger Conny Palmkvist med närmast klaustrofobisk närvaro sina tankar om vad som händer med människan när tillvaron kokar ner till att vara en fråga om liv eller död. Han ställer frågorna som nog de flesta nosat på men lagt åt sidan därför att de är för svåra. Vad, av vårt normala beteende mot varandra, är vårt sanna väsen och vad är kulturell fernissa? Vad är det som gör att vissa av oss – för det är väl bara vissa? – kan vara kapabla att begå vidriga handlingar mot andra?
Författaren har sitt svar redo när han skriver: "Döden vilade i dem när de var vanliga människor."
Det här är alltså en dyster berättelse, dock inte på något sätt tillintetgörande. Jag vill nog rent av hellre kalla den realistisk. Den är också njutbar på ett alldeles eget sätt i kraft av sitt i all sin enkelhet lysande poetiska språk. "...de fallna husen ligger sårade överallt", kan han skriva, eller om "vinterköldens öppna armar".
Men hur relevant är egentligen en roman som denna för oss, här och nu? " Sanningen är", säger Palmkvist, "att mycket av den värld jag beskriver redan syns på olika håll i världen, och har gjort det genom historien också."
Så tänk på kolonialmakternas slakt av infödda, tänk på nazityskland, tänk på Rwanda och Syrien och våra egna brinnande flyktingförläggningar.
Nog har Conny Palmkvists historia bäring också i vår tid.