Forum
Elisabet Nemerts historiska romaner hör till de mest utlånade på biblioteken. Ändå är hon en av de där författarna som trots en stor läsarskara får märkligt lite uppmärksamhet. Varför somliga anses kvalificerade för media och andra inte är en gåta.
Under läsningen av Nemerts nya bok ”Vargarnas tid” framstår hon helt klart som en god och driven berättare, med stor historisk kunskap och förmåga att förmedla den på ett lockande sätt. Det jag däremot inte gillar är författarens fäbless för att strössla berättelsen med romantiskt lull lull. Dess romantiska förvecklingar är också till hundra procent förutsägbara.
Men ur strösslet stiger en bra roman fram. Den tar sin början år 1939 och sträcker sig fram till krigsslutet 1945. I centrum står syskonen Nils och Magdalena. Nils är ägare till flera livsmedelsbutiker och Magdalena försöker sin lycka som frilansjournalist. Inför deras ögon drar kriget fram över Europa och hotar snart Sverige från alla håll.
Via sin judiska väninnan Ester, som satt sig i säkerhet i USA, får Magdalena förfärande vittnesmål om vad som sker med judar, romer och andra ”mindervärdiga” människor. Men när hon vill berätta vad hon vet i en serie artiklar stoppas hon av de nya inskränkningarna i pressfriheten. Från högsta ort är man mycket angelägen om att hålla Hitler på gott humör.
Så bryter finska vinterkriget ut; de finska krigsbarnen anländer med sina adresslappar om halsen. Med värme och stort socialt patos skildrar Nemert hur Sverige trots allt blir en fristad för människor på flykt.
Mycket stark och med oundvikliga paralleller till vår egen tid är också berättelsen i bokens senare del om hur 7 500 av inalles 8000 danska judar, tack vare en modig tysks varning, lyckades fly från det ockuperade Danmark över sundet till Sverige.
Elisabet Nemert har skrivit en läsvärd roman om beredskapsåren, med fina tidsbilder och dramatik både i det lilla och det stora.