Teater
Slånbärsonaten - trädgårdsteater i en akt av Magnus ”Mankan” Nilsson.
Med Cecilia Norinder Fagrell, Erik Wallsten, Ingrid Loeld Rasch och Jan Allard (piano).
Idé, bearbetning, regi: Olov Rasch
Kostym: Andrew Jones
Norrköpings Teaterkompani, Skånegatan 15, Röda stan, Norrköping
I Slånbärsonatens lågintensiva spel väger kärlekens kombattanter sina för- och nackdelar inför stundande val, men som i alla kärleksaffärer ska något först klaras upp. Ett avsked. Ett nej till någon annan. En frist. En paus. Magnus ”Mankan” Nilssons texter befinner sig i det där mellanrummet som är slutet på tanken och början på handlingen. I en glipa av människans tyglade känsloliv förlägger han sin dramatik. Där, i tomrummet föds kärleken och har sin kuvös.
Operalöftet Jenny, förtjänstfullt spelad av Cecilia Norinder Fagrell gör den där viktiga ansatsen, vågar språnget och säger det oåterkalleliga: "Jag älskar dig, det är dig jag vill ha". Ett statement som aldrig kan bortförklaras och måste föregås av ett förberedande luftsteg, en beräkning av höjd och längd. Sedan hoppar man och det gör pjäsens karaktärer.
Jenny vågar alltså sin djärva satsning, men priset är högt när hon ställer in både bröllop med arkitekten i Köpenhamn och årsanställning på operan i Paris. Var det enklare för John, den ”vanlige mannen” i ett hus på Mörkö? Nej, verkligen inte. Han är den riktigt modige, vars hopp är gigantiskt. Han är vinnaren, men han ska tillfredsställa en kvinna vars hela karriär och försörjning gått om intet för hans skull. Under resten av deras liv. Puh! Erik Wallstens John har hela detta scenario klart för sig från den första stund han ser Jenny. Han plockar upp den kastade handsken och står beredd att ge henne allt, med traktor och hängslen. Det är stort. Ingrid Loelds tjänarinna ”Margareta” för handlingen framåt medan hon serverar kålpudding med lingonsylt. Hon är Johns samvete, hans själsliga uttolkare som driver på handlingen.
Mankan Nilssons bagatell om mostern tillika operasångerskan som väljer kärleken framför karriären i Europa är underbart rörande och allt annat än bagatellartad. Kärleken är aldrig det. För dem som älskar. Nej, den är kött och blod, en uppoffring och dess spel är magnifikt. Så även här, i en trädgård på Skånegatan 15 där en ask violpastiller väntar på varje stol. Smaken av kärleksmod.