Teater
Nassim av Nassim Soleimanpour
Regi: Omar Elerian
På scenen: Emma Peters
Riksteatern Norrköping. Teater Bråddgatan 34
Att verka som författare i exil, kan innebära att rösten tynar. Om det egna språket tystas är det en lång väg att gå att erövra ett nytt. Det är att skapa en ny identitet. En ny tillhörighet med det främmande.
I sin exiltillvaro har Nassim Soleimanpour på ett framgångsrikt sätt lyckats besvärja sin situation och samtidigt få stort genomslag.
I "Vit kanin Röd kanin" (2017) utvecklade han en form som byggde på överraskning och slump. Skådespelaren skulle komma helt oförberedd, läsa från ett nytt manus. Publiken involverades med olika former av uppgifter eller övningar. Det kunde gå livligt till.
Detta teaterexperiment blev ett genombrott. Detta har föranlett Soleimanpour att fortsätta i samma anda. Den nya pjäsen "Nassim", som nu turnerar i Sverige, bygger på liknande premisser. Men är till sitt innehåll ganska annorlunda.
Vad blir då den sceniska och konstnärliga effekten av detta upplägg? Redan innan det börjar finns en upptrissad spänning. Kända skådespelare utsätter sig för detta. Nyfikenheten är stor.
Detta märkts också i Norrköping. Salongen är fullsatt. Publiken är laddad. Full av förväntan. Inställd på något extra och med på noterna.
Det blir något av en förstärkt närvaro, förstärkt uppmärksamhet. Eftersom publiken ibland förväntas delta är den mer skärpt, mer lyssnande än vanligt. Det blir också en starkare gemenskap eftersom vi alla är delaktiga. Det blir mer av att skratta med, än att skratta åt.
Detta är en stor del av upplevelsen. Emma Peters är också taggad. Hon ler ofta och verkar ha kul. I sitt utförande av rollen, som till stor del handlar om att följa instruktioner, är hon lyhörd, snabb och inte minst duktig på att härma det främmande språket.
Farsi. Det är det som står i centrum här. Inte sedan Ionescos "Lektioner", har jag upplevt en så renodlad språklektion på scen. I det här fallet kan vi knappast tala om teater. Jag skulle hellre kalla det en övning, en lek och en händelse (happening).
Leken leder med bilder och associationer. Barndomsminnen är centrala. Familjen och främst modern. Det är exilens längtan och smärta, men också glädjen att dela med sig av ett språk, att hålla ljudet av detta vid liv. Gripande blir det för mig bara i slutscenen, som jag inte ska avslöja.