Sibelius med både elegans och mystik

Han har hunnit bli 75 år, dirigenten Leif Segerstam. Med sitt stora vita skägg ser han ut som en givmild tomte - och vilken present vi får: ett rejält sjok av symfoni signerad Jean Sibelius.

Tonsättaren Benjamin Staern och dirigenten Leif Segerstam till höger.

Tonsättaren Benjamin Staern och dirigenten Leif Segerstam till höger.

Foto: Calle Slättengren/SON

Recension2019-10-11 11:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Festkonsert

Norrköpings Symfoniorkester
Betyg: 4
Dirigent: Leif Segerstam
Solist: Anna Fedorova, piano.
De Geerhallen, Norrköping, 10/10.

Denna ”Symfoni nr 2” från 1902 doftar både varm elegans och nordisk mystik. Segerstam lockade inledningsvis fram ett sant flöde med många snabba skiftningar. Jag gillar det sätt på vilket han ger utrymme åt musikanterna, han får dem att lyssna, känna in och bli till ett skapande kollektiv.

I de följande satserna byggde han upp intensiva harmoniska husbyggen med nyanser i val av tempo, andning och intensitet. Finalen blev till en prunkande förlösning, med hälsningar både till ett dödsfall i familjen och en målning från skogarna i Karelen.

Sergej Rachmaninovs ”Rapsodi över ett tema av Paganini” blev efter premiären 1934 en omedelbar succé. Denna musik för pianosolo och orkester blev så poppis att den självkritiske komponisten började undra vad det var för fel på den.

Unga pianisten Anna Fedorova från Kiev glänste storligen med sin drivna teknik i de 24 variationerna. Hon fick anrättningen att spraka, längta, sukta och fyllas av skiftande färger i ett mycket reaktionssnabbt musicerande med nerv. Tajmingen var total.

Konserten inleddes med Benjamin Staerns ”Jubilate” från 2009, en fanfarkaskad med extra allt. Smattrande bleck, storbandsfeeling, rytmiska sekvenser och intensiva stråkar avlöste varandra. Doft av filmmusik. Men som kontrast - lugnare partier som skuggor av något förflutet.

Karta: Louis De Geer Konsert & Kongress