Teater
"Beetlejuice"
Regi: Markus Virta
Koreografi: Camilo Ge Bresky
Scenografi & kostym: Stine Martinsen
Kapellmästare: Kristin Stenerhag, Nils-Petter Ankarblom
Manus & arr: Scott Brown, Anthony King, Eddie Perfect, Kris Kukul
Med Peter Jansson, Sayuri Yukawa, Caroline Harrysson, Eric Hallengren, Karin Oscarsson, Alva Palm, Julia Küster, Miranda Coral Engholm, Lara Eide, Olle Roberg, Tobias Almborg, Daniel Sjöberg
Östgötateatern
Spelas i Norrköping t o m 6/10, Linköping 31/10 – 8/12
Några ljumma reaktioner på årets musikal tror jag knappast på. Antingen älskar man det här hisnande höghastighetståget eller låter det gå spårlöst förbi. Beetlejuice är en kul bagatell i vansinnigt tempo med en rejäl skara ”weirdos” utan bromsskivor. Premiärpubliken var lyrisk. Kolla gärna live-flödet på NT:s webb.
Föreställningen kan nog locka ung publik och bli en omtyckt familjemusikal, men inte bland de yngsta. Eller buskablyga för den delen. Har man anlag för migrän bör man överväga en tablett innan entrén till det här blixtrande stroboskopet i mäktig ljusdesign.
Scenografi, mask och kostym är underbart gräll och fyndig. Som en snyggt tecknad serietidning men bortom all slags tröttsam disneyfiering, om ni förstår vad jag menar. Alltför många teaterhus tar den genvägen för att locka barn och ungdomar.
Calle Norléns kongeniala översättning bjuder på tungvrickande utmaningar. Replikmaskineriet är så väloljat att jag spetsar öronen för att hänga med. Några klagar på att de inte hör. Javisst är det lurigt med det här höga tempot. Men komiken ligger i det snärtiga och kvicka. Ljudansvariga har troligen både en och två utmaningar under vägen.
Camilo Ge Breskys läckra och genomarbetade koreografi drar fram som en tornado. Sång- och dansnummer går sömlöst i varandra. Jag ser inte röken av en showstopper. Energin mattas inte för ett ögonblick och jag kan bara ana mig till logistiken bakom scen- och kostymbyten.
Peter Jansson spelar ut hela sin arsenal i rollen som Beetlejuice – en corny figur man omfamnar med äckelblandad förtjusning. Sayuri Yukawas gotiska tonårstjej Lydia med sin längtan efter mamma, är väl i stort sett den enda lilla skärva allvar som kan spåras. Tobias Almborg hinner mejsla ut rollen som pappa Charles på rekordtid där han går från brydd och tafatt till komiskt kärlekskrank och förvandlad. Caroline Harrysson har numera patent på tokroliga galenpannor som gått ner sig i new age-träsket. Julia Küster gör en rad skvatt galna karaktärer, särskilt i rollen som Beetlejuices kedjerökande mamma. Lara Eide (Miss Argentina) har en mycket balanserad musikalröst med djup och höjd utan att bli vass i kanten.
Daniel Sjöbergs vitsiga norrman, Karin Oscarsson och Olle Robergs nördiga par, Alva Palms och Miranda Engholms aningslösa flickscouter, ja i år är musikalen i hög grad ett kollektivt arbete under Markus Virtas utmärkta regi. Det känns ungefär som om läraren har stängt in busgänget i grupprummet och slängt nyckeln. Mask och kostym förtjänar ett särskilt omnämnande där de borrat ner sig och undersökt alla nyanser av grönt och fängelserandigt.
Någon i publiken efterfrågade handlingen. Ok, den är så enkel att den knappt behöver nämnas. De dör och syns på andra sidan. Men vägen dit, oh my God!