Föreställning
KONSERT
TIDEN SECOND HAND
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Alexander Hanson
De Geerhallen 30/11.
Denna gång var temat betydligt allvarligare: ”Tiden second hand” med underrubriken ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Boken med samma namn är skriven av nobelpristagaren från 2015, Svetlana Aleksijevitj och gavs ut censurerad 1984. 2004 färdigställdes den kompletta utgåvan och den hamnade i de svenska boklådorna åtta år senare i en översättning av Kajsa Öberg Lindsten.
Skådespelarna Johanna Lazcano, Sonja Lund och Louise Ryme läste valda delar ur boken och däremellan spelade symfonikerna musik ur Dmitrij Sjostakovitjs femte balettsvit ”Bulten”, sex korta stycken från 1930-31. Regissören Richard Turpin ansvarade för den lyhörda iscensättningen.
Visst står både texten och musiken för sig själva, men kombinationen gör emellertid publiken till något av en aktiv medskapare, man ger det man hör och ser nya betydelser och lyssnarkroppen får en annan andhämtning och tid till reflexion.
De kvinnliga krigsveteranernas minnen är hisnande och drabbande. Här finns både kärlek och död, hat och självförakt, hierarkiska strukturer och försök att bryta dessa. Uppläsningarna var i stort sett avskalade, korta och koncentrerade som dagboksanteckningar ungefär. Små gester gav stor effekt.
När sen orkestern under Alexander Hansons engagerade ledning brakar lös med energiska fanfarer, snärtiga tongångar, marschliknande avsnitt, lite cabaretstuk eller när de får musiken att fullständigt sucka och gråta - då har de olika uttrycken ingått i en kreativ syntes. Man har svårt att värja sig.
Sergej Prokofjev ”Symfoni nr 7” från 1951-52 återfinns i den ryska traditionen, men här finns både en modernism och en egen originalitet. Komponisten begav sig till Paris där avantgardet fanns och även till Amerika. Efter revolutionen återvände Sergej till Ryssland och producerade musik som kunde tilltala makten. 1951 fick han Stalinpriset.
Symfonikerna presenterade verket berättande och i ett oavbrutet flöde. Allegrettot blev till en snabbfotad tretaktare, lekfullt och vilt dansande, endast för att i nästa sats kontra med lena melodislingor. Finalens burleskerier och tivolikänsla doftade stundtals musikal eller varför inte svällande filmmusik sådär när man inte vet om de älskande någonsin kommer att ses igen.